Braveheart

2013-09-30
20:37:00

Sliten
Jajemen, då var det dags för ännu en upplaga av vad jag hädanefter kommer att kalla "Confessions from a funoholic". Det nya namnet uppstod precis just nu i mitt huvud. Det är all tankeverksamhet den har gjort de senaste 48 timmarna så nu är jag trött. Skall dock försöka vrida ur något slags semiroligt (för er då, absolut inte för mig. Därav namnet "confessions") inlägg om den gångna helgen. Vi gör väl som vanligt va och börjar från början?
 
Veckan som gått har varit jävligt tuff. Ur överambitiösa Sannas perspektiv. Hon har inte fått komma ut och leka alls. Hon har fått sitta i sitt slutna rum (vadderat med såna där orange äggkartonger ni vet?) och pluggat glosor på Hebreiska som hon aldrig kommer få någon användning för. Funoholicen däremot har haft ett hejdundrande kalajs medan överambitiösen haft ensamtid. Jobbade bara måndagen för att sedan gå i skolan resterande tid av veckan. Jäklar vad bra, då skulle jag ju ha tid att läsa ikapp det jag inte orkat läsa, göra sammanfattningar på alla kapitlen i boken, samla in artiklar till c-uppsatsen, låna böcker till densamma och lite till. Jag gjorde inte ett skit. Eller jo vänta, jag lånade fem böcker. De ligger fortfarande kvar under skostället i hallen. Men jag lånade dem i alla fall! Lyckades även med konsten att hålla mig borta från jobbet nästan hela veckan. Nästan. Fredagen kom och jag fick min nya bil levererad. Var ju tvungen att malla (nytt tillskott i den sannoitiska ordboken) mig lite så åkte in till jobbet för att säga hej. Möttes i dörren av P som säger: "Skaru med till Harrys imorgon eller?. Jag är, som ni vet, en väldigt avvaktande och avvägade person så jag väntar kanske hela 1,67 sekunder innan jag svarar "Jo men det kan jag väl". Ungefär här någonstans gav min hjärna upp viljan att tänka. Vilket liksom lite är dess funktion.
 
Vaknar upp hemma hos mamma och pappa på lördagen. Har ändå genomlidigt ett kalas med minimala psykiska men. Bör dock ha i åtanke att min hjärna var sockervadd redan då så bedriften kanske inte var så stor som man kan tro. Åker upp och spenderar dagen hos mormor och morfar. Det enda jag egentligen kommer ihåg av det besöket var att jag fick en lime att ta med mig hem. Fortsätter eftermiddagen hemma hos mig själv. Kom på att det kanske är lite äckligt att inte ha städat på fyra veckor. Men sen o-kom jag på det och började dricka vin. Vid det här stadiet är alltså hjärnkapaciteten nere på cirka +4. Lyckas ändå med konststycket att platta håret utan att bränna hål på mig själv någonstans på kroppen. Det 10 cm långa brännsåret på axeln har precis slutat vara sig så det var ju tacksamt. Skriver sms till vapendragaren men hon vill icke följa med på kvällens äventyr. Det var ju bra det. Det sista jag behövde var fler vittnen.
 
Värmen stiger i hans bröst sjöng Hel. Byt ut hans mot hennes. Lite den feelingen var det hos fröken Eriksson när hon satte av inmot city. Hittar mina kollegor på bowlingbanan. Hoppla, lagom i gasen där ja, här är det bäst att sätta fart om man ska komma ifatt grabbsen. Hej svejs i hallonskogen så satt den första drinken där den skulle. Mat? Nä jag är inte så hungrig, det måste ju finnas lite plats till alkohol också. Idioter liksom, dom fattar ju ingenting? Men okej, jag tar väl fan en ceasarsallad dårå. Kan jag åtminstone få ett glas vin att skölja ner den med? Tackar tackar, jag äääääälskar eeeeer. Ja någonstans här så tappar hjärnan all kontakt med resten av kroppen. Om jag får gissa så är väl kapaciteten uppe (ja, uppe. Kvällen blir inte direkt bättre härifrån) på en -6854 någonting? Om ni har en mer kvalificerad gissning så välkomna fram. 
 
Söndag morgon. Vaknar och tittar upp i taket. Jag är hemma hos mig själv i alla fall. Plus i kanten där. Fan, det var nog inte så farligt igår ändå? Känner mig rätt lugn i kroppen liksom. Inser inte förrän en stund senare att hjärnan fortfarande ligger och kör på tomgång, förgiftad av lördagens shotbrickor. Shotbrickor? Åh neej... Fragment av festligheterna kommer nu och gör sig påminda. P var kaxig och begärde något starkare att dricka. Sanna var inte sen med att beställa in första omgången av killershots. Hälften sambuca och hälften minttu. Troligtvis kände jag väl någon slags skyldighet att visa gamlingarna hur man ska göra en lördagskväll. Har en liiiiten känsla av att det blev tvärt om? Huvudstupa in i dimman, inte alls lika snabbt ut från den?
 
Hand upp alla som jag inte snöade lite med på Harrys? En, två, tre, fyra... Vafan ni måste vara fler väl?  Sträck upp så jag kan se ordentligt för helvete. En, två, tre, fyra, fan även ni som stod i baren, fem, sex... Men assåååå det här blev ju lite konstigt nu. Puh, tur att det inte var några där som jag kände. Plötligt hör jag en liten liten blixt slå ner inne i skallen. Samvetet har, efter 36 timmars vila, vaknat till liv. "Men Sanna, vilka var du ute med då?". Tusan också. Vem fan körde då? M ja... Hon var nykter hela kvällen också? Inga minnesluckor? Inga kissepauser på 4 timmar? Nehe, sån tur hade man visst inte. När jag sedan tar telefonen så är det klart. Jag behöver verkligen den där personliga assistenten som är med mig på fyllan. Ingen som helst aning om att jag varken fått eller skickat sms. Inte heller att jag har ringt cirka 50 samtal till olika nummer under kvällen. Får dock reda på att jag ringt taxi redan klockan tio i ett. Så jävla duktigt!? Lucköppningen fortsätter lite sådär under dagens gång. Fler och fler otrevligheter och dåvarande trevligheter ploppar upp likt pirayorna i fiskspelet. Ångestens tunga täcke vaggar mig till sömns sent, sent på söndagsnatten.
 
Om en praoelev kan sitta med mig på måndagmorgonen? Jomenvisst. Hon är inte så känslig för lukten av gammal fylla va? Bra. Då är hon varmt välkommen. Jag sparade all min ihopsamlade energi till frukosten klockan nio så jag hade väl fan ingen tid att oroa mig för en prao? Jag visste vad som skulle komma. M hade säkert laddat sedan lördag klockan halv 10 (då jag skulle tro att tredje shotbrickan var framställd) på att få fylla i där mitt minne var blankslitet. Mycket riktigt. Jag hinner inte ge henne en blick så snabb så Lucky Luke hade blivit avis förrän hon skrattar så hjärtligt så hjärtligt. Åt mig. Inte med mig. Att jag försökte förklara att jag vaknat på söndagen och velat dö litegrann bet inte på henne. Nej nej. Utan att jag ens bad om det börjar vagt familjära historier om okända män på uteserveringen, hur både tredje och fjärde shoten slinker ner efter varandra och betalningsstrul, snidas till ett stålrör som penetrerar min ömma hjärnbalk. Dagen avslutas med ett brev till en kollega, innehållande 300 kronor och ett tillhörande "Tack för senast".
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: