Braveheart

Ja inte var jag på Sandra igår inte, vi som kom klockan nio var nämligen inte välkomna för då vart haket redan fullt. Det var bara till å vända på klacken igen och fara på förfest, men det gjorde ju inte så mycket för där var det trevligt som tusan. "Stockholmarna" som de numera kallas (av mig) var där och då blir alltid tillställningarna bra. Så juldagen spenderades hos Lina och Nicke och så var det inte mer? Lite snopet kanske men eftersom vi på landsbygden var så gott som insnöade nu i julhelgen så vart det smått fantastiskt att vi kom till stan överhuvudtaget?

Min mobil heter Fembjörn. Vet inte riktigt varför, han bara gör det.  Och ja det är en han, och nej jag har inte några bevis mer än att han ska krångla så in i helvete hela tiden vilket gör att han blir en man. Nu är tydligen Fembjörn sur på mig igen för han envisas med att stänga av sig själv precis när han känner för det. Just för tillfället är det varje gång jag försöker skicka till Em. Vet inte om han är avundsjuk eller vad det handlar om men tydligen vill han inte att vi ska prata med varandra? Jag hatar Fembjörn. Hatar. På riktigt. Jag har inte råd att köpa en ny mobil nu. Eller jag har i och för sig aldrig råd att köpa en ny mobil men verkligen inte nu vid juletid. Plus att jag kommer dampa loss totalt om jag ska ha en telefon med touch?! HERREGUD! Jag är som en gammal kärring (som växt upp med mobiltelefon...) Jag vill ha KNAPPAR och att mellanrum ska ligga på #. Så det så. Så om någon vill sponsra mig med antingen lite stålar till en ny mobil, eller varför inte mobilen i sig. Ring mig. Eller vänta gör inte det, Fembjörn kan få för sig att jag inte ska kunna svara. Mejla gärna. Sanna hatar Fembjörn.

75 minuter in i samtalet med fröken Adrian känns huvudet fortfarande som ett enda stort plockepinn. Problemet är att jag saknar den där helfärgade pinnen man ska ha och plocka bort alla andra pinnar med tills det inte är något trassel kvar. Den pinnen har någon använt som apportpinne åt en elak rottweiler. Jag blir liksom inte riktigt klok på hur jag hamnade där jag hamnade, jag som är så rationell? Jag som är så försiktig? Fan. Inget av det jag just sa att jag var stämde ju. Kanske just därför jag sitter i den här sjukande jävla båten? Den läcker ju in vatten snabbare än en källare längs Ljungbyån. Men vem ska rädda mig från båten då? Vem ska komma med en brandgul flytväst med visselpipa och sätta mig i en lyxyacht som bara seglar förbi alla i de sjunkande båtarna? Jag börjar sakta men säkert inse att det nog är jag själv som får rädda mig? Jag får ge mig ut i det där kalla vattnet och simma till min egen räddning. Jag kanske förlorar en tå eller tre men so be it, eller hur? Livet ska inte vara smärtfritt har jag fått veta och när folk inte direkt gör det lättare för en så ligger det på en själv att ta kampen med rottweilern och reda ut plockepinnet. Men någon kanske kan ge mig en skyddshanske åtminstone?

Helgen har enbart bestått av riktigt seriös verksamhet. Eller kanske inte i fredags. Eller lördags. Men söndag. En stund. Så jävla mycket vuxenpoäng på att vakna klockan nio, städa undan festen från lördagen (i alla fall ställa undan flaskorna?) och hälsa mor och far välkomna på pepparkaksbakning klockan elva. Pappa var inte så duktig på det där med pepparkakor. Han gjorde tre mumintroll. Sen ville han göra någonting "manligt" så han lagade min punktering på cykeln i handfatet. Jag har fortfarande inte städat efter honom. Men det finns en bra anledning till detta och den anledningen heter antingen 1. Lunginflammation. 2. Lungcancer eller 3. KOL. Detta enligt Dr. Lagerkvist? Jag själv med mina eminenta läkarskills tror mer på 1. Lathet. 2. Orkeslöshet. 3. Jag pallar inte. Den nu kanske lite tveksamt seriösa verksamheten fortsatte med inhandling av julgran och en dörrmatta med hjärtan på. Jag tyckte inte jag behövde en med hjärtan på för man känner kärleken när man kommer hem hit i alla fall. Det tyckte inte min mamma. Hon ville köpa två. Sen förflyttades den nu tveklöst oseriösa verksamheten till mormor och morfar på Skälby, jag ville träffa Tomten men han hade blivit kall och gått in och ätit skinkmacka. Jag blev ledsen och gick till mormor och grät lite så då fick jag en julklapp. En leopardmönstrad julklapp, tack tomt... eh mormor.