Braveheart

Går upp alldeles för tidigt, halkar i duschen, slår i min bula i huvudet för tredje gången, bränner mig på pastan, gräver fram en bil under snön utan vantar, tappar kaffekoppen så den går sönder, tappar min ena vante, trillar i knät på en tant på bussen, går hem med en vante och åtta kilo packning, bränner mig på ugnsgallret, går och lägger mig klockan 8.

Sitter hemma själv i en nedsläckt lägenhet och gråter. Vet inte riktigt när jag grät senast, men det känns ganska bra faktiskt. Mitt hjärta sprack nämligen idag. Fick ett mejl från min f.d. chef på Asus och då brast det. Jag saknar henne, jag saknar Asus, jag saknar Stockholm. Varför är jag i Kalmar? Varför? Skulle kanske bara vilja vrida tillbaka klockan lite lite, till för ett år sedan ungefär. Tills samtalet från Liljas kom att de ville ha tillbaka mig. Jag skulle tänkt lite längre, jag skulle kämpat lite mer (my life story?). Fick ett samtal från en av våra största kunder idag och han säger till mig att "Sanna du är lika glad och positiv som vanligt, tänk om fler var som du" och då tänkte jag att varför skulle jag inte vara positiv? Varför skulle jag inte vara glad? Jag har det ganska bra? Men när jag fick mejlet från Sarah idag så blev "tänk om" det enda som virrade runt bland "de små grå" som de sa på Duck Tales igår. Tänk om jag hade varit kvar på Asus, tänk om jag hade varit kvar i Stockholm, tänk om... Jag tror jag behöver semester, tror jag behöver låsa in mig på ett hotellrum i en vecka och få andas lite. Tror jag behöver sakna Sarah lite, tror jag behöver sakna Stockholm, tror jag måste sakna överhuvudtaget för jag har inte haft tid till det. Allt har gått i 110 sedan Juni och jag tror jag måste få stanna upp, bara för ett litet tag och sakna. Sakna på riktigt, då kanske jag kan lämna det bakom mig och gå in till 100% med det jag faktiskt har nu. För egentligen är väl det jag har nu ganska bra också?

"Nej vi ska inte till Sandra", jag var ganska bestämd i början av veckan i alla fall? Men antingen blev kärleken till Björn alldeles för stor för en del av oss, eller så var det helt enkelt grupptrycket som visade sitt fula tryne? I vilket fall så krånglade vi oss ner till Södra vägen efter en tillställning hos Stina, tackar för det förresten, mycket trevligt! Resten av kvällen råder väl delade uppfattningar om kanske men jag hade i alla fall en blandning av dans, deeptalk, omplåstring och en borttappad halsduk (tredje i ordningen, dom försvinner fan som big macs på en bantarfest) att se tillbaka på. Nöjd med andra ord? Det bästa av allt dock, ingen vidare söndagsångest. Tackar tackar säger jag, det var längesedan man var såhär pigg i själen efter en lördag. Det nya livet kanske börjar ge utdelning?

Varför finns det en viss tillfredsställelse när saker tar slut? Om man öppnar en förpackning av någonting så är man aldrig riktigt avslappnad innan den är slut. Eller om man börjar arbeta med någonting så känns det som om hela världen lyfts från ens axlar när man är klar. Varför är det så?