Braveheart

Jag vet inte varför, men någon vill tydligen inte att jag skulle må bra i morse. Vaknar och tycker jag mår helt ok Efter en fest i Nybro kan man inte förvänta sig för mycket tänkte jag. Börjar plocka ner ett partytält och på något vis lyckas jag få några stänger på mina handleder när det kraschar ihop så jag får två blåmärken. Det är nu huvudvärken börjar. Tänker lite att jo, visst det kanske var lite för bra för att vara sant ändå, jag hade ju till och med fixat skjuts hem med kusin. Men ok, fortsätter packa ihop till det ringer i min telefon. Kusinen är i andra änden, hans SAAB (numera kallad SAAB satan) har stannat i rondellen i Nybro. Efter att vääääääldigt vänligt bett Johan att följa med och bogsera (en Johan som kvällen innan tydligen varit så as kalas så han till frukost satte i sig en påse ostbågar medan sambon menat på att han borde äta något "riktigt"). Kommer fram till bilen som mår precis as dåligt och sen börjar det roliga. Med huvudvärk och högklackat skall då Sanna bogsera SAAB satan. Det går inte så bra. Efter att Johan varit väldigt duktig och skruvat dit och hit och loss och fast allt som det skall vara så sätter sig en annan bakom ratten till bilen som skall bogsera och SMACK så går lin-helvetet av. Börja om från början, börja om på nytt finns det en låt som går, och det var precis vad vi fick göra. Packa om och sedan knyta två kärringknutar och, behöver jag säga det, byta chaufför, och sedan åka i tio km/h bort till Liljas. Morgonen var ju precis helt fantastisk. Tack!

Sitter och tänker på alla klädesplagg som försvunnit under åren och som man faktiskt saknar lite... Jag vet att det är en psykisk störning att sakna klädesplagg men det borras ett litet litet litet, typ megalitet, hål i mitt hjärta när jag slänger, tappar bort eller växer ur ett plagg i min garderob. Eller ännu värre, när skor går ur tiden. Då borras det plötsligt ett hål the size of the sun i mitt lilla flickhjärta. Jag gav faktiskt bort ett par skor för inte så länge sedan, och även fast jag vet att det var ett mycket bra beslut så gör det fortfarande lite ont. Men å andra sidan blev det inte direkt plats över för jag köpte ganska så omgående ett nytt par, det får ju inte se tomt ut på de fina hyllorna som pappa satt upp i hallen?! Anyway så sitter jag alltså här och saknar vissa materiella saker. Som mina röd/grön rutiga byxor jag hade i femman. Mamma köpte dem på JC tillsammans med en kofta i samma röda färg. Dessa byxor är de bästa byxor jag någonsin haft. Hands down. Och ja jag vet att det också är tragiskt att ett par rutiga byxor i storlek 152 är någon slags kärlekshistoria i mitt liv, men det står jag fan för. Best damn jeans I ever wore! Saker jag saknar, fast kanske inte lika mycket är min svarta klänning med knappar, och alldeles nyligen, mina svarta jeans. Slängde jag verkligen dem? Jag hade ju tre par, men nu hittar jag bara ett par, och ett par vet jag att jag slängde, eller? Mysteriet tätnar...

Ja det är ju som vanligt när vi i vår familj ska göra någonting, det blir liksom aldrig riktigt som man har tänkt sig som man brukar säga. Efter den, enligt mig, briljanta iden att vi på söndagsförmiddagen skulle ut och plocka svamp i de smålandska skogarna så drog jag, mamma och mormor på oss gummistövlar och långbyxor och satte oss i bilen. Efter två minuter bestämmer sig mormor att vi har åkt tillräckligt långt. Vi är nu i Applerums By. Mormor bor i Applerum. Efter att en annan supersvampsniffare (nytt ord, måste nog ringa Horrace Engdahl) hittat både flugsvamp och nån apelsinsopp så började de andra två tröttna på mitt supersinne (eller rättare sagt så blev mamma fikasugen och mormor var två sekunder från att gå vilse) så vi gav upp den skogen. När vi då är på våg tillbaka till bilen så får mitt nya supersinne sig en ordentlig törn. Där stöter vi på en kvinna med en häst som tror vi är helt knäppa när vi säger att vi inte hittat svamp av den ätbara sorten i den stora skogen. Kvinnan böjer sig sedan lätt ner och hittar en liten kantarellfamilj. Precis där vi står och har gått förbi två gånger. Pinsamt. Smått nedslagna åker vi vidare till en annan skog i en annan postkod faktiskt och efter att mamma tappat bort mormor en sisådär tre gånger efter att ha sagt "Vägen är nog hitåt" och gått åt fel håll så hittar jag dagens största och egentligen enda riktiga "fångst" som här skall demonstreras på bild. Lite big ass motherfucker varning på den ändå?