Braveheart

Nådigt trött när jag klev upp i morse. Kände att det inte var riktigt 100 när jag gick till jobbet. Kommer fram till personalingången. Drar passerkortet, trycker min kod, rycker tag i dörrhandtaget. Ingenting. Ingen respons överhuvudtaget. Drar kortet igen, slår kod, rycker dörr. Nada. Zip. Nothing. Igen. Ingenting. Blir arg, slår på apparaten, tror det ska funka och drar igen. Fan. Får gå runt lagret och se moloken ut. Ingen bra start när man redan har klivit upp på fel sida. Sen fortsatte dagen lite halvdant sådär, inte så mycket telefonsamtal men de jag fick så var jag liksom inte riktigt med, inga skämt, inga ha en bra dag, jag var inte riktigt mig själv där. Det är nu Teza kommer in i bilden.

19.9 grader uppmättes i skuggan på balkongen igår. Därför invigde jag mina nya utemöbler som jag fått av päronen i födelsedagspresent och satt i kvällssolen och åt middag. Det värsta med att det var så fint och varmt och skönt igår var att man blev sjukt besviken när man vaknade i morse och insåg att det var en mycket tillfällig tillfällighet att det var så fint varmt och skönt... Attans.

Jag förstår om ni vill skratta nu, och det är helt okej. Men jag ska för andra året i rad vara med i Margaretaloppet. Alltså jag ska SPRINGA runt en bana som det tas tid på. Anledningen till detta är att jobbet alltid anmäler ett lag och då måste vi som kan ställa upp, vi är inte så många tjejer på mitt jobb nämligen... Så idag tänkte jag vara duktig och springa en vända efter jag kom hem. På med kläderna, musiken och ett par gamla avdankade gympadojjer och kliver sedan utanför dörren. Vad möts jag av då? Jo REGN!! Helvete heller att starten på min nya löparera ska börja med att jag plaskar runt i dyblöta kläder som en dränkt orre. Löpningen blev därmed inställd och jag satte mig i soffan med en kopp te och ett avsnitt av BBT istället. Jävligt nyttigt, men å andra sidan satsar jag inte direkt på att bli nästa Akraka heller. Så ni som skrattar kan ju fortsätta ett tag till, ett gott skratt förlänger ju livet säger dom. Undrar om löpning gör detsamma?

För tjugoandra gången fyller jag år. Inte idag, men på torsdag. Förra födelsedagen spenderades i ett snöigt Stockholm så det känns faktiskt lite bättre med ett 13 gradigt Kalmar den här gången. Ingen 22 års ångest har flugit på mig ännu, men det är ju fortfarande två dagar kvar så jag har all tid i världen att bli lite nojig. Fast jag tycker det där med åldersnoja är lite fjantigt faktiskt. Alla blir ju äldre, det finns ingen magisk dryck eller piller som gör att du hoppar över en födelsedag. Och det är ju lika för alla. Jag kan inte säga hur jag kommer känna när jag fyller 40, 50 eller kanske till och med 80. Men om jag nu blir så gammal som 80 så tror jag ändå att jag kommer känna mig som om jag var 50, är det inte så det funkar? "Man är inte äldre än vad man känner sig" och det tror jag faktiskt stämmer ganska bra i de flesta fall. Jag hoppas att den där genen går i rakt nedåtstigande led eftersom både min gammelmormor och min mormor är ganska coola för att vara 92 och 70 år gaml... förlåt unga. Jag har aldrig hört dem kalla sig själva gamla. När mormor är ute med PRO så säger hon "Ja det är jag och pensionärerna", eller när hon var på seniorgympa en gång "Där kunde man ju inte vara, dom tog ju ett steg i minuten kärringarna". Så lite krut är det kvar i den lilla kroppen i alla fall. Men som sagt fyller jag BARA 22, jag har inte gjort så mycket med mitt liv egentligen, tänk vad man har kvar? Man kan inte säga att man är missnöjd med vart man har hamnat när man är 22, livet har ju för fan inte börjat knappt. Det är ju nu man har chansen att förändra det man tycker behövs bättras på litegrann. Ut och se världen (eller kanske bara en annan del av länet) det är inte nyttigt att bara se Torsås hela livet. Man vet inte vad man har förrän man har mist det. Om jag inte hade flyttat runt lite hade jag inte uppskattat att komma hem till mamma och pappa på samma sätt som jag gör nu, det är jag väldigt säker på. Sen kanske jag är en väldigt rastlös människa som lätt blir trött på både jobb och miljö som jag vistas i för mycket, men jag säger ändå att om man har chansen (vilket näst intill alla har, man kan likaväl vara arbetslös i Kiruna som i Kalmar) så ska man ta vara på den. Nu.

En 12 timmars resa till Danmark med Teza visade sig vara precis det jag behövde! Fina Köpenhamn tog emot oss med ett strålande vårväder där vi till och med fick gå utan jackor i värmen på Ströget, för första gången på länge så kände jag mig helt plötsligt väldigt lycklig i nuet. Annars tycker jag det är så mycket planering, planering och planering. Man har ju inte en ledig helg på jag vet inte när. Men just där på gatorna med så mycket danskar, norrmän, svenskar, fransmän och fan vet vilka nationaliteter så tänkte man liksom inte någonting på det där andra. Tack både Teza och Köpenhamn för det! Vad vi gjorde där? Jaaaa vi shoppade, gick, åt, drack drinkar, gick lite till, satt och kollade på folk, gick lite, skrattade, fikade och gick ganska mycket till. Ingen stress och bara mys (fast jag fick säga till Stockholms-Teza att sakta ner några gånger...)