Braveheart

Jag är kär. På riktigt. Ni vet sådär kär som en kvinna kan bli i en handväska. Eller ja det är ju precis det som har hänt. Jag ÄLSKAR den här väskan. Den är blommig och jag älskar den. Om man kan gifta sig med Berlinmuren borde man kunna gifta sig med en blommig handväska? Eller uggleväskan, den är coolare men dyrare. Julklappstips för er som känner er manade? (MOSTER)

Blä.

Har fått vara bortkopplad från telefonen idag för det har varit lite på g nu efter sjukskrivningen om man säger så. Men eftersom jag börjar bli ganska duktig på mitt jobb (om jag får säga det själv) så har det gått väldans smidigt ändå måste jag säga. Hann med alla 6 bankgirona till lunch, sen dagens bankgiro + mejlen (hade en sisådär 100 olästa) och ta mig tusan så hann jag med buntisarna också. Lite stolt över mig själv faktiskt. Men ja, det är ju en dag imorgon också och då ska jag ta hand om all fysisk post (som om det inte räckte med den elektroniska). Jag älskar det här med det "papperslösa kontoret" där allt ändå skrivs ut på papper eftersom det måste arkiveras och sparas i 10 år innan man då kan kasta det. Classic case of: Bra idé - Dåligt utförande.

Alltså sån där var jag också i hennes ålder. Svarta lackskor med klack skulle det vara och en söt klänning till det. And jag grew up to be normal right?

Ska till Harrys med jobbet ikväll. Plockar upp Bellen hemma hos henne klockan 16.00 och sedan bär det av på äventyr! Det är ju hemskt vänligt att vi får komma tillbaka dit förresten, tack Harrys. Sist vi var där hände det ett par grejer av den mindre trevliga karaktären. Som att en manlig kollega blev så plakat att han trodde skostället vid bowlingen var en pissoar till exempel... Men the past is the past som man brukar säga så nu glömmer vi sånt gammalt groll och blickar framåt istället! Mot Sherwoodskogen!?

Sitter och funderar på hur en människa kan bli så sjuk att de väljer att ta livet av sina egna barn. Kom och tänka på Bobby nu när jag läste på aftonbladet om kvinnan som troligtvis tagit död på sina två pojkar. Hur dåligt måste en människa må för att kunna ens komma på tanken att döda sina egna barn, sitt eget kött och blod? De här människorna måste ju bli experter på att dölja sina känslor, riktiga sociopater som förvränger verkligheten. Undrar om såna har något samvete överhuvudtaget?

Sjukskrivningen kommer ju ganska lägligt egentligen för nu är det säsongsstart för de flesta serier igen efter sommaruppehållet! Two and a half men, Vampire Diaries, Glee, HIMYH, Big bang theory och flera andra. Ser inte mig sjävl som en nörd direkt men liiiite måste man ju hänga med liksom? Såg på tal om det första avsnittet av Two and a half med Ashton Kutcher, det var väl godkänt ändå. Han är ju inte helt fel att kolla på menar jag? Ögongodis i sitt esse.

Opererade halsen i fredags och tydligen är jag inte normal. "Det visste vi väl" säger ni nu, jag känner er allt för väl mina dryga men ganska fina vänner. I alla fall så kommer jag till avdelning 39 klockan 10.00 och får byta om till de underbart smickrande sjuhuskläderna med tillhörande cp-sockar. En granne till mig på Lybecksvägen ska sätta nålen i handen på mig så jag får i mig lite vätska men det går sådär första rundan för tydligen var mitt blod så på g så det i princip hoppade ur handen på mig så det var blod över halva rummet. Hade förövrigt det bästa rummet på hela avdelningen, nämligen det med alla barnteckningar och Bamsetidningar. Andra gången gillt? och i högerhanden trivdes nålen bättre. Tur att man är blodgivare så man är van vid både sprutor och blod. Redan vid 10.40 föser systrarna in mig på operation för lite förberedande snack och väntan. I pre-operationsrummet så tycker narkossköterskan att jag pratar lite mycket (brukar vara så när jag är lite uppspelt) så jag tror hon valde att söva mig så snabbt som möjligt för jag fick inte ens räkna ner när hon gav mig narkosen. Lite sur på henne för det.... 12.03 börjar doktor Sture operera och 12.15 är jag alla redan klar. Snabbare än normalt och där börjar väl "problemen" som syster Malin uttryckte det. Vaknar upp från narkosen 13.45 och mår prima skinka. Är inte dåsig så jag somnar om, mår inte illa, har inte ont, kan utan problem prata och säga att syremätningsgrejen måste sitta på min vänstra tumme för att den ska fungera (hur man nu kommer ihåg det). 14.40 ringer dom till avdelningen och säger att jag ska bli hämtad för annars skulle det finnas en överhängande risk för tristessliknande besvär. Systrarna kommer och hämtar mig och börjar redan nu klaga på att jag ser för pigg ut. Lite distraherade av allt mitt prat trycker syster Malin på fel knapp i hissen och vi hamnar i omklädningsrummen, "känn dig speciell för detta är inte många patienter som får se" hette det då. Kommer till mitt fina teckningsrum och blir mött av synen av en mumie!! Min rumskamrat har opererat örat och har hela huvudet inlindat i bandage. Pratar svenska gör hon inte heller utan mest polska. Lite otäckt med andra ord. Syster Malin är inne med jämna mellanrum och klagar på att jag mår för bra och fäller upplyftande kommentarer som "Du kommer spy sen för blodet i magen vill inte vara där" eller "Du kommer må precis skitdåligt senare så njut medan du kan" eller min personliga favorit "Ja du tar det här MYCKET bättre än killar i 35 års åldern kan jag säga". Sen får jag och den polska mumien sova och när vi vaknar upp får vi varsin panodil och lite frukost. Ångrar mig nu i efterhand att jag valde att käka i sällskapsrummet. Någon människa placerade nämligen en gubbe som var närmre döden mittemot mig. Det var det äckligaste jag varit med om. Han satt och hade dödsrosslingar under hela frukosten och hostade RAKT UT på mig i typ en kvart innan jag gick därifrån. Ingen jävla mysfrukost här inte. Klockan 10.00 blir jag i princip utslängd från avdelning 39 av läkaren som tycker jag är alldeles för pigg så hon ger mig en burk panodil och en lyckospark och sedan var min första sjukhusvistelse över.

Kom just på att eftersom jag inte får anstränga mig överhuvudtaget på typ 10 dagar efter fredag så måste jag ju plocka undan här hemma innan dess. Fatta hur det kommer se ut annars? Så efter träningen idag (måste ju göra sånt också eftersom jag kommer ligga på soffan som ett fetto ett tag) så tog jag tag i disken och tvättade litegrann. Sen kom jag på att golvet är lite täckt av typ smulor och dammelefanter så jag kanske skulle rota fraam dammsugaren också? Nu tror ni kanske att jag är äcklig och så eftersom jag just skrev att jag har dammelefanter. Men problemet är inte att jag inte vill att det ska vara städat och fint i min braiga lya. Problemet är att 1. Jag är för lat för att göra något åt det. 2. Jag ser det inte förrän det är alldeles för sent. Skiten alltså. Och de två orsakerna kombinerat blir ju inte så bra. Jag fattar ju det själv hör ni ju, men ack ack, där kom latheten in igen så jag orkar inte ens skärpa mig och göra något åt det. Funderar på att döpa elefanterna under sängen, de borde betala hyra snart... Kurt och Sonja kanske? Emelies spindel hette ju något så skrämmande som Roger. Mina elefanter är inte elaka eller så, så Kurt och Sonja tycker jag blir bra. Spikat.

Så blev det en operation på fredag. Lite pang på men det är skönt att få det gjort i alla fall. Så nu ryker tonsillerna all världens väg! Weeehooo! Blir lite sjukskriven nån vecka sen, men det gör ju att man får tid över till annat som man kanske skulle behöva ta tag i så jag kommer nånvart här snart?

Har idag fått handla på kredit på lantcaféet i Kläckeberga med Teza, handlat en karaff och fikat på IKEA och lite andra utflykter som jag av på grund av sekretess inte kan nämna här. Nu kommer snart mamma och "de där" som hon så vänligt kallar dem och lite senare ikväll blir det ett extrainsatt Damklubbsmöte med ett par inbjudna gäster. Lördag mina vänner, lördag!

IKEA bygger ut och det får vi på andra sidan E22 lida för. Dunk, dunk, dunk, dunk, dunk osv. osv. De slår nämligen ner enorma stålpålar i marken för att bygget skall stå där det står. Bara bli lite strörre på bredden. Typ som en annan. Ibland så tror jag att min hjärna hoppar hopprep, och att den väger typ 348 kilo så det låter dunk, dunk, dunk. dunk när den landar mellan hoppen. Ibland tror jag mig till och med höra dunken på jobbet, men så kommer jag på att det bara är jag som drar huvudet i väggen. Gång på gång på gång. Dunk, dunk, dunk. Jag är trött igen, sådär trött ni vet som jag var för ett tag sen. Åh nu kommer den där satans höstdeppen. Fan.

Rensade min skoaffär i onsdags. 18 par fick åka till tippen och 24 par fick vara kvar ett tag till. Det var jävligt tuff gallring från min sida ska ni veta. Annars hade jag aldrig slängt 18 par utan kanske 2-3 stycken. Max. Så nu blev det lite lite mer plats på skohyllorna i hallen, till och med sambos skor får plats på hyllan längst ner. Klappar mig själv på axeln lite efter denna känslomässigt stormiga insats. Och som om det inte vore nog med detta så tog jag även tag i helvetesgarderoberna idag. En "liten" jyskkasse med endast slängbara plagg och sen ligger det en mindre hög av finare grejer på sängen som jag tänkte skänka bort. Jättekonstig känsla när det helt plötsligt finns plats i garderoben för alla kläder som befinner sig på andra platser i lägenheten? Faaaaast litet litet bakslag i att jag köpte ett par nya höststövlar det första jag gjorde när jag hade rensat skoaffären. Men vafan, något måste jag ju bedöva smärtan med?