Braveheart

En god kvinna reder sig själv. Synd bara att jag inte är någon god kvinna, och att jag inte reder mig själv. Ni kommer ihåg det där om att min kökslucka inte kom på plats i mitt kök på en sisådär 9 månader för jag inte kunde fixa gångjärnen? Fick tillslut hyra in frugans pojkvän som åkte till IKEA och fixade nya gångisar (bara det att jag kallar det gångisar bevisar ju mina händighetskunskaper...). Sedan tog det ju i och för sig någon månad till efter det innan jag fick upp själva luckan på de nya gångisarna. Eller jag och jag. Marina kom och hjälpte mig för jag kunde inte hur jag än gjorde lista ut hur fan det fungerade...
Ja nu har jag än en gång bevisat att jag kanske skulle kunna bli anmäld till världens sämsta hemmafixare. En liten dörr som leder ut till vinden i min lägenhet har (tack vare mitt tvärdrag) en tendens att öppna sig hela tiden. Eftersom jag inte är sådär överförtjust i att ha sällskap i sängen av en råtta eller två (även om vissa sällskap med likheter av gnagare har infunnit sig. We all make misstakes) så bestämde jag mig idag för att göra något mer permanent än att ha en stol stående mot dörren. Vad kan man göra för att hindra en dörr från att gå upp tänkte jag? Hmm... Vad har jag hemma? Lim? Njaa, kanske inte SÅ permanent, om man skulle behöva öppna någon gång skulle det ju kunna vara bra att ha den möjligheten utan att behöva använda såg? Vad har jag mer? Eltejp? JAAA! Efter att tidigare ha lagat kökslådor, mopeder, plånböcker och stolar med silvertejp så borde ju en liten dörr kunna hållas stängd med eltejp?? Sagt och gjort. Här är resultatet, ganska stolt nu ändå?

Började i en ny kör igår. verkar helflummigt, men ganska trevligt ändå på något sätt. En kille som spelar piano så fingrarna glödde och en annan snubbe som höll i sången. Ingen av dem hade någon erfarenhet från körsång innan, men det gjorde ingenting för det hade en gammal tant som satt på förstaraden. Hon donderade så jag trodde hon var direkt släkt med någon läskig diktator i tredje världen. Hon visste minsann vilka övningar man skulle göra, hur snabbt man skulle gå igenom låtarna och hur ofta man skulle ha godispaus (ja vi hade godispauser). Tillslut var det en stackare lite längre bak i klungan som sa: "Alltså kan vi slå ner på tempot lite? Jag kan inte läsa noter och om vi ska gå såhär snabbt fram så tror inte jag att jag kan vara med..." Hon fick lite spontanapplåder och sen fick kärringen längst fram hålla käften resten av övningen.

Lite senare så kom Sofi och Sofia hit. Ja vi heter Sanna, Sofi och Sofia, fråga vår klass vad de tyckte om det när vi hade namnleken och vi tre satt bredvid varandra... Vi drack lite vin (eller flädersaft för vissa) och snackade skit. Mest om Sofi. Eller inte om Sofi egentligen, men om en "bekant" till henne. Stackars pojk. Om han bara hade hört hur det eskalerade under kvällskvisten. Men det man inte vet har man inte ont av som man säger!
Roade oss vidare med detta (tryck på ljudknappen); http://translate.google.se/#tl/sv/Tagalog
Sen var kvällen liksom slut för det blev inte så mycket bättre?

Mormor och morfar firade 50 år som gifta (avsett vilket år i ordningen som tidigare angetts) igår och hade bjudit med hela familjen på hotellövernattning, middagsbjudning och ishockey. För andra gången i mitt korta liv satt jag på en ishockeyarena. Det var kallt, högljutt och faktiskt ganska roligt. Men vem fan har valt Växjös färgkombo? Orange och blått?! Men snälla nån, INGEN passar i orange och blått kombinerat. Ingen. Inte ens Johnny Depp. Eller jo det skulle vara han i så fall. Men i alla fall så var det ett jävla tryck på Vida Arena, och tydligen var det vi i publiken som gjorde så Lakers förlorade? På löpsedlarna nere på stan i morse stod det nämligen: "Publiktrycket blev för mycket för Lakers som förlorade". Men vad faan? Jag trodde att det var det man ville, att ha publikens stöd och uppmuntran? Nästa gång ska vi hålla käften. Något som jag aldrig tidigare sett live (av de många [två] gånger jag har varit på ishockey...) var hur det såg ut när någon fick en puck i ansiktet. Det var ingen trevlig syn. SMACK sa det och så låg den stackars indianen på isen med blod och säkert jävligt mycket smärta i ansiktet. Kom då osökt att tänka på Börje Salming. Var inte han med i något program för många år sedan där de gick igenom hela hans kropp, vart han hade sytt och hur många stygn som krävdes? Runt 700 har jag för mig. Det är ju för fan lika många som hela befolkningen i Bergkvara sammanlagt har sytt. Så sluta lipa för fan och kom med i spelet!

Ja då blev det en "sån där" fredag. En kväll fylld av den bittra aromen av självömkan med en eftersmak av plågsam respektlöshet mot jaget. Och jag som inte brukar bli höstdeprimerad? Jag är i uppror mot mig själv just nu och jag skyller det på att:
1. Jag har slutat röka. Trodde inte jag skulle bli såhär grinig faktiskt, men vetskapen av att jag varken kan eller får ta en cigarett hemsöker mig fan...
2. Jag har slutat träna. Jag har så jävla ont i vaderna, ryggen och nacken så jag skulle kunna göra en "saw" och såga av dem med en jätterostig såg. Har ingen såg dock så får lägga det till framtiden. Det ska tydligen vara bra att ha projekt när man är lite deprimerad?
Sådär, slut på klagomål! Aaaahhh, känner mig redan lite bättre. Har anmält mig till en kör här i min nya hemstad (som inte direkt har visat sig från sin bästa sida hitils, ger den nu en ny chans. Upp till bevis!) och ska på akupunktur nästa vecka för att få lite ny energi. Höstdeppen, you're on!!