Braveheart

... börjar min dator ge upp. Det började en kall novemberdag med att jag råkade tappa den i golvet. Två gånger. Efter denna ovanligt hårdhänta hantering av min elektroniska livskamrat blev han lite sur på mig. Som en följd av detta så började han blåskärma mig till höger och vänster. 7 av 10 gånger som jag varsamt tryckte på startknappen vägrade han vakna, trots otaliga försök. När jag sedan försökt smooth talka honom lite och gett honom sin space så kunde han ibland låta mig leka med honom, i alla fall en stund. När jag sedan tog med honom till doktor Anton för att kolla om det var något fel på honom så ställdes en otrvlig diagnos. Moderkortet hade fått sig en rejäl törn och glappade så mycket att det troligtvis inte fanns någon chans till återhämtning. Trots detta vägrade jag ge upp och bad doktorn göra allt som stod i hans makt för att rädda min vän. En lång och smärtsam operation senare så mådde min älskling lite bättre och började bete sig lite närmre normalt igen.

Efter att vi levt vidare i vårt stilla hem på Barrgatan så kommer i januari nästa smäll. Ljudkortet har fått en bakteriell infektion (alltså inte ett virus). Detta innebär att min vän börjar hosta och hicka så ljudet endast framkommer stötvis. Denna infektion får jag veta att även den är kronisk och icke botningsbar. Sorgen är snart för mycket för oss båda att hantera, men jag är fortfarande inte redo att kasta in handduken.

För några veckor sedan kom sedan droppen som fick bägaren att rinna över. Favoritknappen "vänsterklick" på smartpaden dör. Hoppet är nu ute för min älskade och efter ett långsamt men samlat farväl är vårt förhållande nu över. Jag kommer därför nästa vecka att lämna min vän hos tidigare nämnd doktor för organdonation och sedan inleda ett nytt samboskap. Detta med en yngre och piggare modell som bättre tål mina tuffa tag och hårda kärlek.

R.I.P. Asus K52F, we had a good run.

Det är ju fan ingen ordning på torpet längre! Jag kan säga exakt när kaoset här hemma började. Det var på dymmelonsdagen. Jag hade spelkväll hemma hos mig och som vanligt när man säger "jag ska inte dricka så mycket jag jobbar imorgon", så sitter man där med mustaschen i brevinkastet dagen efter. Rödvin kan vara min bästa vän och min värsta fiende. Lika bakfull som Ralf Gyllenhammar i melodifestivalen när man vaknar på torsdagen, men ingen rast och ingen ro, upp till jobbet bara! Finner till min glädje att resterande styrka som möter upp en där inte mår prima skinka de heller, alltid gött med lite brothers in crime. Det första M säger när hon kommer in är dock "förfest hos mig ikväll och du kommer vara där!". Sluddrar något ohörbart tillbaka om att jag ska köra till Kalmar på morgonen efter. Noll gehör och en vägbeskrivning senare så sitter man på den där jävla förfesten ändå. Jag var dock inspirerad av mitt supersannamobilskal och sa bestämt NEJ till alkohol. Den första minuten. FFFFFUUUUUUU!!! När resten av gänget från jobbet dök upp så sa jag i alla fall bestämt NEJ till att gå ut. Den första minuten. När vi väl kommer fram till Grace (där det för kvällen är +35 i åldersgräns) skriker Sanna: KLART JAG SKA MED UT! Vaknar runt klockan åtta och inte i min egen lägenhet. FFFFFFUUUUUU!!! Lägger ut ytterligare 200 spänn på taxi, vilket gör att jag under 24 timmar spenderat en sisådär 1000 svenska riksdaler på skiten. Äta sista veckan i april? Nej nej, jag har åkt taxi så det får bli vatten och dammråttor för min del...

Allt det här vore ju inte något problem (eller okej ett litet problem kanske...), om det bara hade stannat där. Men nu har livet fan gått i ultrarapid sen dess? Jobbat typ heltid samtidigt som man sitter och pluggar till midnatt dag in och dag ut. Skall icke klaga för jag älskar mitt jobb, men alltså KAN NÅGON DRA UT KONTAKTEN TACK?!

I'm back! Jag fattar ju själv att det inte är något som har hänt över en natt, men det känns fan så! Sanna är tillbaka! Inledde dagen med att göra något jävligt roligt och adrenalinkickande. Sen att det inte slutade lika väl som det började är en annan femma. Det viktiga är att jag hade självförtroende nog att göra det! Trodde först att det skulle bli klassikern "upp som en sol och ned som en pannkaka" som Mofasa skulle säga, men nej nej! Istället så struntade jag i att plocka upp spillrorna överhuvudtaget och lät skiten ligga där det var och gick vidare till nästa grej. Som i sin tur gav utdelning direkt?! Get back on the horse så att säga. Så nu får det vara nog med velande och självömkande! Sätter en eldgaffel i arslet på självförtroendet och säger fuck you till hjärnspökena. It's me bitches!