Braveheart

Det är torsdag. Fröken Eriksson är lite stressad. Dagen har spenderats i Växjö och på ett handledningstillfälle för c-uppsatsen. Huvudet är lite grötigt men när klockan slår fyra så höjs modet en aning för då är det dags att köra mot Kalmar och en AW med jobbet. Lite vin hade verkligen inte suttit fel nu. Lyssnar på P3 dokumentär på vägen hem men blir avbruten strax innan Nybro när telefonen ringer. En arbetskompis ville bara ringa och upplysa om att denne hade hittat en flaska jäger i skafferiet. Men när denna flaska inspekterades lite mer noggrant upptäcktes det visst att det inte alls var jäger utan jeltzin. Skulle kunna tänka mig att misstaget upptäcktes när innehållet i flaskan var på väg ner i halsen kanske? I alla fall sög det till i vintarmen lite extra mycket nu så det skall erkännas att det trampades lite extra på gasen sista milen där...

 

Bara hem att vända för vi skulle ses på Satan i Gatan klockan 18:00 och nu var klockan närmre 17:40. Fröken Eriksson tänkte då vara smart och förbeställa en taxi till kvart öer sex så slipper hon bli sådär jättesen. Kanon, taxin bokad så hoppar in i duschen och gör mig iordning snabbare än en syrsa. Går ut och ställer mig och trycker i trappuppgången prick 18:15 och inväntar taxin. När jag har stått där i tio minuter så finns det fortfarande inte en taxi i sikte. Det enda som rör sig utanför är en gammal konsumkasse som blåser runt på gården. Då ringer telefonen. Det är taxichaffisen.

 

- Hej, du beställa taxi?

- Ja precis, ni skulle varit här vid kvart över?

- Ja jag stå här. väntar

- Eh nej det gör du inte för JAG står här och väntar

- Ja ja, Falkenbergsgatan 7c

- Jättebra, men jag bor på SILKEBORGSGATAN

- Åh jaha. Ja ja jag komma nu!

 

Redan här borde man ju insett att kvällen inte riktigt skulle bli så bra som man skulle kunna önska. Men förblindad av mitt vinsug är jag fortfarande vid gott mod när nästa samtal kommer fem minuter senare. Det är taxichaffisen igen.

 

- Hej hej, det är enkelriktad

- Eh nej det är inte enkelriktat här. Vart är du?

- Ja jag vara är vid skola?

- Kanon, du är vid Falkenbergsskolan. Du är fortfarande på fel sida av Tegelviksvägen. 

 

Nu har alltså taxichaffisen kört vilse två gånger innan han ens har hämtat upp mig. Men efter jag har guidat honom ut från Falkenbergsskolans parkering och ner till Larmgatan så tänker jag att inget ont som inte har något gott med sig så nu kan det ju bara bli bättre härifrån? Satan i Gatan på torsdagar börjar bli något av en tradition. Men den här gången minns jag ju faktiskt när jag gick därifrån i alla fall? Ett steg framåt!

 

Efter ett tag hamnar vi på Harrys istället. Jaha ja, en Janne special och sen var man ju fan golvad som vanligt. Men jag är fortfarande glad i hågen hela kvällen. Tills det är dags att gå hem. Kvällen till ära så skulle min kära far sova hos mig. Ja visst det går väl bra. Hade redan bäddat på soffan åt honom och tänt ledljuset så han skulle hitta in i vardagsrummet. Det är bara det att min pappa åkte hem vid tio. Med mina nycklar. Men vad i helvete? Nästa problem är att det inte går att väcka min far när han har druckit ett par öl. Stört omöjligt alltså. Jag kommer således inte att komma hem. På en torsdag. För fan. Nytt problem. Det är bara jag och två arbetskamrater kvar under de lite senare timmarna på Harrys, jag måste fråga någon av dem om jag kan sova på deras soffa... Den ena bor på Öland och bara det är ju anledning nog att inte vilja övernatta på någon divan där. Då återstår bara ett alternativ alltså.

 

Ja tack tack det var ju supersnällt att jag får slagga på soffan, verkligen. Är fortfarande förbannad på pappa dock när vi raglar hemåt. Kommer hem till arbetskamraten var son ligger och kollar på film när vi stiger in. Jag säger undan eller kull och ramlar ner på soffan. Får något äckligt täcke och vill bara sova. Det gick sådär. Sonen sover tydligen med musik på. Inget konstigt med det, många som sover med avslappnande musik. Men det är inte riktigt fallet här. Den här killen sover nämligen med Eddie Meduza på hög volym. Kanoners. Blir därför inte supermycket sömn så på morgonen när jobbarkompisen väcker mig är jag heeeelt väck. Blir skitstressad när vår skjuts kommer klockan halv sju på morgonen men lyckas kravla mig upp och iväg mot jobbet. När vi kommer dit inser jag en sak. Jag har bara en strumpa på mig. Jag var så jävla stressad (och kanske lite bakis...) när vi skulle åka så jag glömde en strumpa. Det är kallt om högerfoten.

 

Ringer pappa, nu får han fan vara vaken.

- Hej gumman, vart är du?

- Jag är på jobbet.

- Jahaaa, vad gör du där?

- Ja någon låste ute mig igår?

- Men jag lämnade ju ytterdörren öppen?

- Ja det hade ju varit kanon omd et itne vore så att jag inte ens kommer in i trapphuset utan nyckel?

- Nehe, det tänkte inte jag på. Kommer du hit och äter frukost?

Klockan är halv åtta. Eller kanske strax efter eftersom det var måndag morgon. Fröken Eriksson har precis gjort sig klar för en dag på jobbet. Hämtar matlådan, som nästan är så vidrig så den får lämnas hemma men eftersom jag hade fått äta ananas direkt ur burken (en helt annan historia)  resten av månaden om jag åt ute fler gånger så tog jag med mig den ändå. Går ut i hallen och tar på mig en jätteäcklig vindjacka som är typ svart fast den är vit. Går fram till dörren och vrider på låset. Nämen vad fan, låste jag inte igår? Han alkisgrannen har man ju hört av Katt-kristina att han går in och lånar pengar om nätterna, måste bli bättre på att låsa. Drar ner handtaget för att gå ut ur den olåsta dörren. Konstigt, dörren går inte upp. Men det är måndag morgon, mina muskler har nog inte vaknat riktigt ännu. Får ta i lite hårdare. *Knuff*. Men vad konstigt, dörren rubbar sig inte ett dugg? Jag hade nog varit duktig och låst ändå. Tur det för man vill ju inte att ens plånbok ska vara borta när man vaknar. Men han kanske är rätt trevlig ändå den där alkisgrannen så han hade plingat på och kollat om man var hemma innan han rånmördade en? Det är nog lugnt, men tror jag fortsätter låsa. För säkerhets skull. Vrider på låset en runda till och av en händelse så följer liksom handen med runt nästan ett helt varv. Ska det vara så? Vrider ett par varv till. Och ett par till. När jag har vridit en sisådär 67 varv så inser jag att, nämen det här går ju inte? Jag är ju lite inlåst i min egen lägenhet här?

 

Men hur gör jag nu då, vem ringer man? Brandkåren? Pensionärsjouren? Gubben ovanför med jättehög ringsignal? Tar mig samman efter någon minut och ringer Kalmarhems journummer.

- Välkommen till Kalmarhems jourtelefon

- Eh hej. Jag heter Sanna och jag är inlåst.

- Vad sa du sa du?

- Jag är lite inlåst i min egen lägenhet här

- Nejmen lilla vännen vad säger du! Vart bor du?

- Silkeborgsgatan...

- Ja men då ska jag se till att någon kommer och släpper ut dig sörrö. Det tar nog en 40 minuter någonting för grabbarna åkte precis på en annan grej här, men du klarar dig va?

- Eh ja det får jag ju göra. Tack så mycket.

 

Fan. Om det tar så lång tid innan jag blir utsläppt komemr jag ju inte hinna till jobbet. Måste ringa chefen. 

- Jaaaa?

- Hej det är Sanna....

- Hej?

- Ja nu är det ju såhär att jag kommer bli lite sen till jobbet idag (snälla fråga inte varför)

- Jaha, varför då?

- (fan, vad skyller jag på? Mensvärk? tandlossning?) Jo alltså jag har lite problem med lägenheten...

- Va?

- Jag är inlåst i min egen lägenhet...

- *Tystnad*

- HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH

- Ja jo men såatteh jag kommer att bli utsläppt om en stund här så jag kommer så snart jag kan

- HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH

- (fan det här kommer jag få höra) Men då ses vi sen då?

- HAHA sånt här händer bara dig. HAHAHAHA

- (Sanna, sur) Jag vet. Hej då.

 

Får lite tics efter samtalen så jag börjar snurra frenetiskt på låset på dörren. Det KAN ju gå upp av sig självt sådär magiskt som grejer händer ibland faktiskt? Snurrar och snurrar tills jag känner lite träningsvärk i handleden. Slutar snurra och går och sätter mig vid köksbordet med min äckliga matlåda och vidriga jacka. Eller var det tvärt om? Efter jag har suttit och glott i en halvtimme någonting så hör jag dörren i trapphuset öppnas och stängas. Likt en flodhäst som varit instägd i en låda på väg till ett zoo hör hänglåset gå upp springer jag mot ytterdörren. Falskt alarm. Det var den andra alkisgrannen, inte han rånmördaren, som kom hem. Fan. Snurrar ett par varv på låset bara för att det känns naturligt nu och återvänder sedan till mitt stirrande. Efter en stund till så hör jag hur någon petar upp brevinkastet. 

 

- Hallå?

- Heeeeeeej! (Ett alldeles för glatt hej från min sida. Kanon. Nu tror dom jag är efterbliven också)

- Kommer du inte ut?

- Nä

- Har du testat att vrida några extra gånger på vredet?

- (Vad fna tror han att jag har gjort i sammanlagt trekvart idag?) Jadå, det går liksom inte

- Du kanske vill att vi släpper ut dig då?

- Ja tack?

- Ja vi ska bara vänta på Roy, det är han som har grejerna.

- Men jaha, så du kan inte släppa ut mg?

- Näää, jag sätter bara in nya lås serru

 

Vad fan är det här? Då kunde han väl hållit käften och suttit kvar i bilen istället för att komma in och bara retas med en stackars fröken Eriksson som bara vill komma ut? Väntar på den där jävla Roy och när han väl dyker upp säger han "Lämpa ut din nyckel genom brevinkastet så öppnar jag med den utifrån". Ameeeeen. Det kunde väl för fan den första gubben gjort? Blir i alla fall utsläppt, men får stå och glo på när fyra man ska byta ett jävla lås. Återigen är kommunen sjuuukt effektiv med sina antälldas tid. Kommer till jobbet och får hela eftermiddagsfikat sitta och förklara hur fan jag lyckas låsa in mig själv i lägenheten. Jag skyllde på att en liten liten nyckelpiga vid namn tjälknöl går runt och saboterar min lägenhet när jag sover. Känns som det mest torliga alternativet.