2013-05-19
13:55:54
Sådärja!
Det började ändå bra igår? Jag, Louise och Mia träffades hemma hos sistnämnda för att grilla, dricka vin och skratta åt folk i mellofinalen. Efter att jag cyklat lite vilse på söder ("men här är ju ett coop till, det var fan vad tätt de ligger? Eller vad fan, det är ju samma coop??") så trillade jag i alla fall in runt sjusnåret. Rosévinet korkades såklart upp med en gång, förutom för Louise som drack alkoholfri cider den våghalsen. Det var bestämt redan innan att jag och Mia skulle göra stan osäker, det gick sådär. Efter att ha inmundigat sketagoda hamburgare så sätter vi oss i soffan. Det är dags. Det är nu det händer. Mellofinalen 2013. Det var tokiga klänningar, män som sjöng som kvinnor, en Eric Saade på speed och en Petra Mede som måste haft vaselin på tänderna så mycket som hon log. Men framförallt var det precis skittråkiga låtar? Några få som faktiskt var något att ha, som Danmark som vann rättvist, men alltså England? Irland? Azerbajslandet? Nä fy fan. Mycket pissepauser blev det!
I alla fall. Efter röstningen, som alltid är en jävligt utdragen process, så har Mia "Partyprinsessan" Lindahl somnat i sin fotölj. Det här kommer aldrig gå säger Louise, det här kommer gå skitbra säger Sanna, det här kommer aldrig gå säger Mia. Fan då. Jag som är full och framförallt glad? Enhörningsglad till och med! Slänger iväg ett sms till Viktoria, men det är precis stenfullt med folk på campus så där kommer jag inte komma in ändå. Vad göra? En bra idé hade ju varit att tacka för s´kvällen och åka hem och dricka vatten och gå och lägga sig. En dålig idé hade varit "Jag vet, jag går ut själv!". Eh gissa vilken jag valde?
Glad i hågen trampar jag in på skrammelcykeln och hamnar efter en mindre omväg, och ett coopbesök mindre, på storgatan. Kommer då på att jag inte vet riktigt vart man hänger i Växjö? En lördagkväll i maj så kanske inte Harrys är sådär skithett? Men någon uteservering måste det väl finnas längs vägen tänker jag så jag börjar traska uppåt gatan. Fan där sitter det ju en massa folk, det blir skitbra! Ställer cykeln och går raka vägen in i baren. "En drink tack! Vad fan som helst bara det är mjölk i. Missade morgonmjölken i morse." När jag står och väntar på min mjölk så ser jag en kille bredvid mig. Han ser bra ut och är säkert trevlig tänker fröken Eriksson och säger hej. Två white russian senare så har jag hunnit med och fråga om jag får hänga med honom för jag är där själv, vi går ut och sätter oss och börjar prata fotboll. Han tror jag är från göteborg och hejar på häcken. Jag tror han är från oskarshamn och hejar på FFF (Fårbo FF).
Plötsligt så är klockan jättemycket och vi är jättefulla. Men fan vad bra, vi bor åt samma håll så då kan vi vingla hemåt ihop! Börjar gå mot Östers höjder och har precis skitroligt. Jag börjar sjunga Banana Song med Minions och han klappar otakten... Hans hus ligger strax innan mitt och när vi kommer dit så undrar han om jag inte ska med in och dricka lite vatten. Jo fan det kanske inte hade varit så dumt, känner mig lite sliten ändå? Nu börjar problemen. Man kan inte lämna mig utan vuxet sällskap när jag är i det där tillståndet. Jag lämnas obevakad i vardagsrummet i 30 sekunder medan han hämtar vatten i köket. Jag ska sätta mig i soffan, men missar. Jag missar alltså hela soffan och dyker rätt ner i parkettgolvet med arslet först. Börjar gapskratta och tycker jag själv är skitrolig och skitkonstig på samma gång. Som vanligt ungefär. Sen sitter vi där och snöar lite och pratar lite och då råkar jag kolla på klockan. 03:48. Utbrister "Vad fan, klockan är ju precis skitmycket. Jag måste gå hem." Tackar för mig och lyckas avstyra att the knight in shining armor ska följa mig hem. Det är ju bara 50 meter därifrån.
Fem minuter senare undrar jag vart fan jag är? Jag borde vara hemma nu... Tittar upp och ser kyrktornen. Jag har gått åt fel håll, här bor inte jag? Vänder på klacken och börjar traska i motsatt riktning. Tror jag. Hamnar borta vid brandkåren och börjar nog känna igen mig för då vrider jag på mig i en 90 gradersvinkel och ser ljuset i tunneln. När jag kommer fram till mitt hus får jag en sån där konstig känsla av att jag har glömt något? Men nä jag har ju väskan på mig och alla kort, nycklar och annat är kvar. Satan i helvete. Cykeln. Jackan. Gah de är kvar på PM. Cykeln är olåst. I stan. En lördag. Efter att knappt ha hittat hem första gången så vågar jag dock inte lita på mig själv att jag skulle klara av att gå in till stan och hem igen. lämnar därför mina grejer åt ödet och somnar med mammas röst i huvudet som säger "du är ju helt jävla bombad. du är 24 år och kan inte ta hand om dig själv. du får ju ta och flytta hem igen".
Vaknar upp idag och har lite ångest. Fan ska man behöva köpa en ny cykel och en ny skinnjacka nu? Jag kan ju för fan inte gå ut längre. Det är ju alltid något som försvinner. Fick tips om att skriva en lista på armen innan jag går ut där jag radar upp allt jag hade med mig. Sen får någon vuxen ha ansvar för att gå igenom listan när jag ska gå hem och fastställa så allt är med. Kan man köpa en sån tjänst av någon? Personlig assistent kanske? Får googla. Tänker ändå efter en stund att mönkligheten kan ju ha haft en ljus stund just igår och låtit mina grejer vara? Jag går fan ner till stan och kollar. Vad står på en tvärgata bakom PM om inte min skrammel. Med skinnjackan i cykelkorgen. Lyckan är total, men inget gott som inte har något ont med sig eller vad heter det? Jag har nämligen ett blåmärke som täcker större delen av min högra skinka. Precis som när jag trillade ur sängen när vi var i Helsingborg ni vet? Sen hittar jag varken min hemnyckel eller cykelnyckel heller. Men hemnyckeln måste ju fan vara här någon stans, jag kom ju in i natt?
2013-05-08
21:10:28
Sablar
Asså jag vet ju att jag inte ska ta min medicin när jag har druckit, men tre glas rosé klockan sju tycker inte jag är att dricka? Eller ja, det är ju mer än noll. Men eftersom det gick typ 6 timmar mellan det och när jag skulle gå och lägga mig så trodde jag att det var lugnt. Icke. Jag har varit mardrömsfri ganska länge nu, "meeeeen, varför deeeet?!", säger min hjärna då. Sen tog den i lite extra i kanten också när den ändå höll på. Vaknar klockan fyra, och bara för det så skrev jag ner vad jag drömde så ni ska få en snabb redogörelse!
Jag är i ett stort rum. Ett jättestort rum. Det kan vara ett cirkustält också, typ ett sånt som är i Hidalgo, fast skitstort. Jag är absolut inte ensam här inne, det är folk precis överallt. Jag ser inte hur de ser ut men "jag känner deras närvaro" som någon i Det Okända skulle säga. Jag bara sitter där och lyssnar på sorlet en stund, men sen börjar det hända grejer! Jag går fram i mitten av hela tjotafräset och ställer mig rak i ryggen och skriker "NU!!!". Bakom mig kommer då ett hundratal indianer (alltså Amerikanska Indianer) med lååååånga pinnar som de slår framför sig med. Alla slår i exakt samma takt. Pisk, pisk låter det. Jag har också en pinne (hur jag nu fick den, men eh ja det är ju faktiskt en dröm...) som jag slår precis likadant med. Alla indianerna ställer sig i en ring kring mig och då börjar det riktigt kusliga.
Från absolut ingenstans kommer det tusen och åter tusen andar. Indian-andar. De har också de där jävla pinnarna som de slår med, men deras låter som trummor istället för pisk pisk. När alla andarna har fyllt resten av rummet och alla åskådare är tysta (jag får bara gå på hörseln för jag ser fortfarande inte dem) så börjar vi på "scenen" sjunga. Det låter som en kampsång och jag kan vartenda ord fastän jag inte vet vad de betyder. Det börjar bli hätsk stämning bland alla indianer och andar. Kampsången är så hög och pinnarna vinar så hårt i luften att hela rummet gungar. Nu jävlar, hinner jag tänka, så ska de få se på show. Vi börjar gå runt i en cirkel medan vi sjunger. Pisk, pisk, dunk, dunk. När vi har gått ett helt varv runt så börjar alla indianer och andar gå mot en öppning som bar dök upp lite hipp som happ. När jag kommer mot öppningen så stannar jag upp. Mitt i marschen. Alla slår fortfarande med pinnarna men ingen träffar mig. Alla andarna bara går rakt igenom min kropp när jag sitter på knä. Sen sluter jag ögonen och allt blir svart.
När jag öppnar ögonen igen så hör jag att det är panik i rummet. Jag ser ett jättelikt orange sken och fattar att det är eld. Det brinner i hela fanskapet. Jag ser fortfarande inga människor, men jag hör dem skrika. Det enda jag tänker är att jag måste ta mig ut, men hur? Jag ser ju för fan ingenting?! Jag greppar tag i något bredvid mig och känner att det är en arm. När jag vrider armen mot mig så ser jag en ung kvinna. Hon är klädd i nån blå och vit klänning och jag ser hennes ansikte jättetydligt. Det enda under hela tiden som jag har kunnat urskilja alls egentligen. Jag skriker att vi måste ut, nu! Då tittar kvinnan på mig och börjar skratta. Inget litet flickskratt utan verkligen ett riktigt hemskt (i sammanhanget) hjärtligt skratt som man bara får när man tycker något är jättekul. Jag får panik för jag förstår att hon inte kommer kunna hjälpa mig. Då vaknar jag. I drömmen alltså. Fucking inception-varning på den!
Jag ligger i en säng och på sängkanten sitter samma kvinna som skrattade. Fast nu är hon 10 år yngre. Hon dinglar med benen över sängstommen och har samma klänning på sig som vid branden. När jag blinkar till så vaknar jag. På riktigt den här gången. Jävlar i havet vad jag flög upp ur sängen vill jag lova! Jeeez! Fucking creepy carrie-aktiga flickjävel. Vilket as? Men ja, jag ska komma ihåg och skita i min medicin när jag dricker nästa gång. Även om jag bara dricker pyttelite...
Jag är i ett stort rum. Ett jättestort rum. Det kan vara ett cirkustält också, typ ett sånt som är i Hidalgo, fast skitstort. Jag är absolut inte ensam här inne, det är folk precis överallt. Jag ser inte hur de ser ut men "jag känner deras närvaro" som någon i Det Okända skulle säga. Jag bara sitter där och lyssnar på sorlet en stund, men sen börjar det hända grejer! Jag går fram i mitten av hela tjotafräset och ställer mig rak i ryggen och skriker "NU!!!". Bakom mig kommer då ett hundratal indianer (alltså Amerikanska Indianer) med lååååånga pinnar som de slår framför sig med. Alla slår i exakt samma takt. Pisk, pisk låter det. Jag har också en pinne (hur jag nu fick den, men eh ja det är ju faktiskt en dröm...) som jag slår precis likadant med. Alla indianerna ställer sig i en ring kring mig och då börjar det riktigt kusliga.
Från absolut ingenstans kommer det tusen och åter tusen andar. Indian-andar. De har också de där jävla pinnarna som de slår med, men deras låter som trummor istället för pisk pisk. När alla andarna har fyllt resten av rummet och alla åskådare är tysta (jag får bara gå på hörseln för jag ser fortfarande inte dem) så börjar vi på "scenen" sjunga. Det låter som en kampsång och jag kan vartenda ord fastän jag inte vet vad de betyder. Det börjar bli hätsk stämning bland alla indianer och andar. Kampsången är så hög och pinnarna vinar så hårt i luften att hela rummet gungar. Nu jävlar, hinner jag tänka, så ska de få se på show. Vi börjar gå runt i en cirkel medan vi sjunger. Pisk, pisk, dunk, dunk. När vi har gått ett helt varv runt så börjar alla indianer och andar gå mot en öppning som bar dök upp lite hipp som happ. När jag kommer mot öppningen så stannar jag upp. Mitt i marschen. Alla slår fortfarande med pinnarna men ingen träffar mig. Alla andarna bara går rakt igenom min kropp när jag sitter på knä. Sen sluter jag ögonen och allt blir svart.
När jag öppnar ögonen igen så hör jag att det är panik i rummet. Jag ser ett jättelikt orange sken och fattar att det är eld. Det brinner i hela fanskapet. Jag ser fortfarande inga människor, men jag hör dem skrika. Det enda jag tänker är att jag måste ta mig ut, men hur? Jag ser ju för fan ingenting?! Jag greppar tag i något bredvid mig och känner att det är en arm. När jag vrider armen mot mig så ser jag en ung kvinna. Hon är klädd i nån blå och vit klänning och jag ser hennes ansikte jättetydligt. Det enda under hela tiden som jag har kunnat urskilja alls egentligen. Jag skriker att vi måste ut, nu! Då tittar kvinnan på mig och börjar skratta. Inget litet flickskratt utan verkligen ett riktigt hemskt (i sammanhanget) hjärtligt skratt som man bara får när man tycker något är jättekul. Jag får panik för jag förstår att hon inte kommer kunna hjälpa mig. Då vaknar jag. I drömmen alltså. Fucking inception-varning på den!
Jag ligger i en säng och på sängkanten sitter samma kvinna som skrattade. Fast nu är hon 10 år yngre. Hon dinglar med benen över sängstommen och har samma klänning på sig som vid branden. När jag blinkar till så vaknar jag. På riktigt den här gången. Jävlar i havet vad jag flög upp ur sängen vill jag lova! Jeeez! Fucking creepy carrie-aktiga flickjävel. Vilket as? Men ja, jag ska komma ihåg och skita i min medicin när jag dricker nästa gång. Även om jag bara dricker pyttelite...
