Braveheart

Efter att ha gått och varit orolig i en vecka för att SAS skulle hinna kursa innan min minisemester så kom jag ändå iväg till Norrland på fredagseftermiddagen. När jag flyger från Kalmar ser allt ut att vara frid och fröjd, tills vi landar på Arlanda. Då inser jag att dels är vi försenade och dels så har tanten på Kalmar flygplats sagt fel gate till mig inför mitt byte till Sundsvallsplanet. Som en liten skållad iller springer jag från gate 32 till gate 49 och ska dra mitt visakort för att få ut boardingpasset. Drar en gång, funkar inte. Drar inte ens en gång till för jag inser ju själv att det bara kommer gå åt helvete i alla fall. Den lilla tanten som står i gaten tittar snällt på mig och säger; "Ja du är sist in vännen, du får komma bak till mig så får jag checka in dig manuellt". Det var nog första och enda gången jag fick gå bakom disken på Arlanda. Hoppas jag. Kommer med andan i halsen in på flygplanet, som till min förvåning är ett riktigt flygplan. Jämfört med de pyttesmå fast väldigt högljudda propellerplanen som man åkte med från Kalmar alltså. Dörren stängs efter mig och efter en halvtimme är jag redan på norrländsk mark!

Blir hämtad av mina extraföräldrar som stolta visar upp sin nya hemstad. För er som inte varit i Sundsvall kvällstid, det är väldigt vackert. Om ni kanske har varit i det ungefär lika exotiska Husqvarna med tåget kvällstid och åkt i riktning mot Jönköping, ja då vet ni ungefär hur fint det är uppe på kullen när man tittar ner mot de glittrande ljusen i staden. Nog med försök till illa målade inre bilder. När vi kommer hem börjar det roliga. Presentöppningen. Som sig bör har jag ordnat med paket till både T och M. Jag själv var i extas när T inser vad hennes paket innehåller. Den fulaste adventsljusstake som någonsin skådats. Den är rosa. Då menar jag ROSA. Och glittrig. Ungefär som om en glitterbomb i storlek med globen har briserat bara på själva ljusstaken. Behöver jag säga att den julhatande T älskade den (ignorera hennes min, den förtrycker sanningen en aning)? Sedan blev det självklart ett tillskott i familjen också. Min metallic-ko och lila häst har nu sällskap av tre gula får. Fåren skall, för den som inte förstod det, symbolisera mig, T och M. Nu kommer de aldrig kunna glömma bort mig. MOA HA HA HA HA

På lördagen fick jag en finfin rundtur ute på Sundsvalls egna Hansa City. Tror fan i mig att hela Norrland var ute på Birsta. Vet ni hur många som bor i Norrland?! Inte så vidare värst många iofs, men det var mycket folk i alla fall. På kvällen var det sagt att vi skulle gå på en föreställning med Henrik Schyffert. Ja det var väl trevligt tänkte jag, har faktiskt inte sett honom live någon gång. När jag sedan kollar på biljetterna märker jag att mina kära extrapäron undanhållit en dela av sanningen för mig (det är sånt som gör att man inte kommer till himlen har jag  hört). Min idol ska ju för fan vara med i samma föreställning?! Fredrik fucking Lindström och jag kommer befinna oss i samma rum. Vi kommer andas samma luft (till skillnad från annars?). Jag kommer höra vartenda av hans vältaliga ord live. Jag var i extas. Jag klädde på mig finkläderna som bestod av en svart T-shirt med texten "I dare you", ett par svarta kalasstrumpor och ett par vita träningsshorts över det. Efter några av pappa M's drinkar var det tur att jag kom ihåg att byta om innan vi gick ut...