Braveheart

2013-03-19
18:57:29

Skrik
I söndags hade jobbet invigning för all personal med familjer ute på nya anläggningen. Jäklar vad med folk det var, men det var inte det som var det mest uppmärksammade för lilla mig. Det var nämligen ungar ÖVERALLT! Whoaaaa?! De som inte hade ungar med sig var på smällen, och de som inte var på smällen kunde jag svära på tänkte på att avla sig! Mina telepatiska förmågor kan ha varit aningen på sniskan men det var så det kändes i alla fall. 
 
De som känner mig vet att jag alltid har sagt att jag varken tycker om barn eller vill skaffa egna, speciellt det sistnämnda. Den punkten har jag varit rätt bestämd på ända sen jag visste hur barn blev till ungefär. Nu när jag var instängd på en visserligen stor yta men med 100 ungar runt mig så började jag andas lite konstigt. Sådär ryckigt ni vet som när man antingen anstränger sig vid en viss "fysiskt aktivitet", eller om man jagat sin lillebror runt i köket på en rosa trampbil när man var fem. Vem jag än ska gå fram och hälsa på har en unge eller två runt halsen, på armen, runt benet eller på ryggen? Vad fan är det här, när hände detta? När jag började jobba på mitt jobb för 7 år sedan så var alla mina små pojkar i verkstaden, butiken etc. bara just små pojkar. Men eh ja nu sa jag det själv, det var sju år sedan ja...
 
När vi sen ska äta händer det något som jag blev rikligt förvånad över. Jag, Sanna Angelica Eriksson, tar frivilligt på mig ansvaret för Emil (en av Monas tremånaders-tvillingar). Jag tar upp honom från vagnen och går runt och vaggar det lilla knytet medan mamman och pappan får i sig lite mat. Herrejistanes vad söt plutten var när han skrattade. Men nej, vad fan är det jag säger?!  Jag menar, eh, det var sjuuuukt jobbigt och jag blev under pistolhot tvingad att ta upp degklumpen? Min ambivalens blev ju inte bättre av att jag möter Mirza i gången, han som älskar barn och har flera egna. "Hej Sanna, åh det där barnet passar riktigt bra hos dig. Tänk på det". Ser min egen spegelbild och tänker, jovars han är ju i en skitbra storlek i förhållande till mina korta armar. Sen början han skrika och hela transen är över och jag lämnar tillbaka gullefjunet till sin mamma. Det var den bästa känslan av allt, att kunna lämna tillbaka honom när man inte tyckte det var kul längre. Så nej, jag har inte ändrat mig om det där med att föröka mig...
Kommentar:

Ha ha ha! I förhållande till dina korta armar!!

2013-03-20 @ 06:46:34
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: