Braveheart

Ja som min idol Fredrik Lindström skulle säga så har vi haft spånafton på jobbet i några dagar. En spånafton är alltså en afton (fast i vårt fall dag) där man spånar (alltså funderar) på olika grejer för att förhoppningsvis komma fram till bra lösningar eller teorier.

Onsdag.
Ämne: Sprit, fyllevilla och goda idéer
Medverkande: Fikagänget 9:30
Viktighetsgrad: Väldigt jätteviktigt

Jag vet att jag har haft det här på tapeten innan, men det tåls att tas upp igen. Ponera att du (eller jag, jag dömer ingen) är ute på staun och kalajsar lite en tidig lördagmorgon. Runt samma tidpunkt som väckarklockan ringer på veckodagar står du istället och skrålar gamla Carolalåtar på stortorget. Då kommer den. Som en blixt från klar himmel, som ett nålstick i skinkan. Den goda idén. Det är omöjligt att inte vråla ut din glädje över vad som faktiskt kan vara den bästa idén som någonsin kläckts. Dina läppar formar sakta och motoriskt efterblivet ett: "JAG VET, VI...". Resten får man fylla i själv. Det kan vara allt från att bryta sig in på ett mentalsjukthus till att mosa din sko med en snöpinne. Just de här två exemplen kanske inte hjälper vår teori kom jag på nu. Stryk det. Det vi ville ha sagt var i alla fall detta: "Om en god idé fortfarande är god när du vaknar dagen efter. Ja då jävlar är det verkligen en bra idé." Fattar ni att vi kan typ lösa alla världsproblemen med den här teorin? Allt vi behöver göra är att dricka lite mer alkohol. Lätt fixat.

Torsdag.
Ämne: Skilda föräldrar
Medverkande: Fikagänget 14:30 (Fast asså egentligen var det bara J som spånade fram den här teorin)
Viktighetsgrad: Inte riktigt lika viktig som att kunna lösa alla världsproblemen. Men nästan.

Som barn i en familj där föräldrarna är skilda så går allt alltid åt helvete. Det spelar ingen roll om du är 7 år eller 27, du kommer aldrig riktigt kunna njuta av livet fullt ut. Föreställ dig ett scenario där du ska gå på restaurang och fria till din käresta. Du har klätt upp dig, din pojk/flickvän är vackrare än någonsin, ringen ligger tryggt i din jackficka och kvällen verkar te sig perfekt. Men sedan, mitt under middagen, så kommer det. Ögonblicket du väntat på är här. Ögonblicket där allt går åt helvete för att du har skilda föräldrar. Bläckfisken ni beställt till förrätt är inte död och kastar sig med ett Jet Li liknande läte upp i ditt ansikte. Sugpropparna letar sig in i ditt näshår och du får panik. HJÄLP skriker du och din käresta tar en kniv för att döda djävulen i ditt ansikte. SPLASH! Din lover missar det satans aset och träffar ditt öga. Du blir blind och får leva resten av livet med en shi tzu som ledhund och enda vän. Allt för att du har skilda föräldrar.

Typ den varmaste dagen på året, fy fan vad skönt! För de som har kunnat njuta av den. Om jag är en av dem. Nej nej. Fröken Eriksson vaknar först klockan 8 och är totalförvirrad. Kollar på mobilen och har lite obesvarade sms blandat med besvarade som jag ändå inte minns att jag har svarat på. Så mycket vin drack jag ju fan inte igår. Eller? Tänker att sviterna från i fredags nog gör sig påminda och lägger mig i sängen igen. Klockan 8 en söndag är ju nämligen alldeles för tidigt att gå upp. Somnar om och vaknar av att en påträngande törstighet retar min arma kropp. Går upp och tar ett glas mjölk. Mmm gott! Går och sätter på datorn för att ladda mobilen som nu är lite grinig till följden av batteribrist. Konstigt, jag hade ju nästan halvt batteri när jag vaknade för en stund sen? Det är bara det att när jag fått igång datorn och klockan som pryder skrivbordet visar 15:36 börjar jag bli lite orolig. Jag vaknade visst inte för en stund sedan, eller ja det beror ju på hur man definierar en stund, men min lilla omsomning (nytt ord i den sannoitiska ordboken) hade varat i 7 och en halv timme?!

Satan i helvete, hela dagen har gått? Termometern visar 29 underbara grader och solen står stolt som en grep i ensilagebollen på himlen. Och vad har Miss Eriksson gjort hela dagen. Sovit lite ja. Kalas. Men för att göra en insats till att i alla fall få njuta av denna sommardag i några timmar tänker jag att jag tar på mig bikinin och lägger mig i min tillfälliga lägenhets trädgård. Skitbra ide, om det inte hade varit för krigsskadorna jag drog på mig i fredags... Har ett sånt fult jävla blåmärke på ena höften så jag kan inte ha underbyxor på mig. Kanon. Känns inte toppenbra att lägga sig i heltäckande klänning ute på innergården precis. Risken för att en vindpust skulle leta sig in under kjoltyget är väl säkert överhängande med tanke på hur dagen tett sig hitintills.

Så ja, dagen har spenderats inomhus med en molande huvudvärk tack vare två kvällars intagande av rödvin, syrebrist för att inte kunnat ha varit utomhus och såklart uttorkning. Även den sistnämnda har man att tacka rödvinet för.

Allt det här snacket om att midsommar är en svart helg i bilsverige må hända är sant, men det måste väl grunda sig på hur folk kör under resten av året eller? Jag står fast vid att när man måste förnya körkortet så måste man även förnya sina köregenskaper. Fatta hur många nya skyltar och regler som kommer på de 50 åren du har körkort? När morsan gick på körskola fanns inte ens rondelller. Nej detta var inte på 20-talet, men dock ett tag sedan. Men hur fan ska man veta hur man kör i en rondell om de bara börjar ploppa upp lite här och var? Ser ni inte tant Agda 84 som kommer till Maxi-rondellen i Kalmar och bara "Vad är det här för konstig korsning? Bäst att bara köra rakt fram och försöka att inte köra på någon när jag kör i 5 kilometer i timmen". Det är inte så jäkla lätt alltså! Tänk då när det blir dubbelfiliga rondeller, där du ska hålla vänster även när du ska rakt fram, blink när du ska ut och inte korsa det andra körfältet. Agda kommer få en hjärnblödning innan hon är hemma.

Asså jag fattar att det skulle vara skitdyrt att låta alla få ta om sina körkort när de förnyar dem, men kan man inte göra en teoridel åtminstone? Med uppdateringar om vad som har hänt under de senaste tio åren sen du checkade läget sist? Då skulle säkert småttiga olyckor som när folk kör på varandra i rondeller och sånt minska, och därmed skulle man kunna ta de pengarna och lägga på information istället? Det skulle kanske hjälpa lite i alla fall?

En annan grej med bilkörning är ju att man blir så himla arg hela tiden? Man kan ha vääärldens bästa dag och vara enhörningsglad till och med, men så fort du sätter dig i förarsätet på en bil så blir du som Gudrun Schyman med PMS och hemlängtan. Du skriker, du svär, du gör fula tecken med kroppsdelar som du bara visar vid speciella tillfällen, du blir arg helt enkelt. Ingen kan ju köra bil ordentligt. Förutom du då. Du är bäst i världen. Alla andra är idioter. Hur fan ska vi lösa det problemet då? Kan man ha en anger management-kurs i samband med körkortsuppdateringen?

Asså jag vet ju att jag inte ska ta min medicin när jag har druckit, men tre glas rosé klockan sju tycker inte jag är att dricka? Eller ja, det är ju mer än noll. Men eftersom det gick typ 6 timmar mellan det och när jag skulle gå och lägga mig så trodde jag att det var lugnt. Icke. Jag har varit mardrömsfri ganska länge nu, "meeeeen, varför deeeet?!", säger min hjärna då. Sen tog den i lite extra i kanten också när den ändå höll på. Vaknar klockan fyra, och bara för det så skrev jag ner vad jag drömde så ni ska få en snabb redogörelse!

Jag är i ett stort rum. Ett jättestort rum. Det kan vara ett cirkustält också, typ ett sånt som är i Hidalgo, fast skitstort. Jag är absolut inte ensam här inne, det är folk precis överallt. Jag ser inte hur de ser ut men "jag känner deras närvaro" som någon i Det Okända skulle säga. Jag bara sitter där och lyssnar på sorlet en stund, men sen börjar det hända grejer! Jag går fram i mitten av hela tjotafräset och ställer mig rak i ryggen och skriker "NU!!!". Bakom mig kommer då ett hundratal indianer (alltså Amerikanska Indianer) med lååååånga pinnar som de slår framför sig med. Alla slår i exakt samma takt. Pisk, pisk låter det. Jag har också en pinne (hur jag nu fick den, men eh ja det är ju faktiskt en dröm...) som jag slår precis likadant med. Alla indianerna ställer sig i en ring kring mig och då börjar det riktigt kusliga.

Från absolut ingenstans kommer det tusen och åter tusen andar. Indian-andar. De har också de där jävla pinnarna som de slår med, men deras låter som trummor istället för pisk pisk. När alla andarna har fyllt resten av rummet och alla åskådare är tysta (jag får bara gå på hörseln för jag ser fortfarande inte dem) så börjar vi på "scenen" sjunga. Det låter som en kampsång och jag kan vartenda ord fastän jag inte vet vad de betyder. Det börjar bli hätsk stämning bland alla indianer och andar. Kampsången är så hög och pinnarna vinar så hårt i luften att hela rummet gungar. Nu jävlar, hinner jag tänka, så ska de få se på show. Vi börjar gå runt i en cirkel medan vi sjunger. Pisk, pisk, dunk, dunk. När vi har gått ett helt varv runt så börjar alla indianer och andar gå mot en öppning som bar dök upp lite hipp som happ. När jag kommer mot öppningen så stannar jag upp. Mitt i marschen. Alla slår fortfarande med pinnarna men ingen träffar mig. Alla andarna bara går rakt igenom min kropp när jag sitter på knä. Sen sluter jag ögonen och allt blir svart.

När jag öppnar ögonen igen så hör jag att det är panik i rummet. Jag ser ett jättelikt orange sken och fattar att det är eld. Det brinner i hela fanskapet. Jag ser fortfarande inga människor, men jag hör dem skrika. Det enda jag tänker är att jag måste ta mig ut, men hur? Jag ser ju för fan ingenting?! Jag greppar tag i något bredvid mig och känner att det är en arm. När jag vrider armen mot mig så ser jag en ung kvinna. Hon är klädd i nån blå och vit klänning och jag ser hennes ansikte jättetydligt. Det enda under hela tiden som jag har kunnat urskilja alls egentligen. Jag skriker att vi måste ut, nu! Då tittar kvinnan på mig och börjar skratta. Inget litet flickskratt utan verkligen ett riktigt hemskt (i sammanhanget) hjärtligt skratt som man bara får när man tycker något är jättekul. Jag får panik för jag förstår att hon inte kommer kunna hjälpa mig. Då vaknar jag. I drömmen alltså. Fucking inception-varning på den!

Jag ligger i en säng och på sängkanten sitter samma kvinna som skrattade. Fast nu är hon 10 år yngre. Hon dinglar med benen över sängstommen och har samma klänning på sig som vid branden. När jag blinkar till så vaknar jag. På riktigt den här gången. Jävlar i havet vad jag flög upp ur sängen vill jag lova! Jeeez! Fucking creepy carrie-aktiga flickjävel. Vilket as? Men ja, jag ska komma ihåg och skita i min medicin när jag dricker nästa gång. Även om jag bara dricker pyttelite...

... börjar min dator ge upp. Det började en kall novemberdag med att jag råkade tappa den i golvet. Två gånger. Efter denna ovanligt hårdhänta hantering av min elektroniska livskamrat blev han lite sur på mig. Som en följd av detta så började han blåskärma mig till höger och vänster. 7 av 10 gånger som jag varsamt tryckte på startknappen vägrade han vakna, trots otaliga försök. När jag sedan försökt smooth talka honom lite och gett honom sin space så kunde han ibland låta mig leka med honom, i alla fall en stund. När jag sedan tog med honom till doktor Anton för att kolla om det var något fel på honom så ställdes en otrvlig diagnos. Moderkortet hade fått sig en rejäl törn och glappade så mycket att det troligtvis inte fanns någon chans till återhämtning. Trots detta vägrade jag ge upp och bad doktorn göra allt som stod i hans makt för att rädda min vän. En lång och smärtsam operation senare så mådde min älskling lite bättre och började bete sig lite närmre normalt igen.

Efter att vi levt vidare i vårt stilla hem på Barrgatan så kommer i januari nästa smäll. Ljudkortet har fått en bakteriell infektion (alltså inte ett virus). Detta innebär att min vän börjar hosta och hicka så ljudet endast framkommer stötvis. Denna infektion får jag veta att även den är kronisk och icke botningsbar. Sorgen är snart för mycket för oss båda att hantera, men jag är fortfarande inte redo att kasta in handduken.

För några veckor sedan kom sedan droppen som fick bägaren att rinna över. Favoritknappen "vänsterklick" på smartpaden dör. Hoppet är nu ute för min älskade och efter ett långsamt men samlat farväl är vårt förhållande nu över. Jag kommer därför nästa vecka att lämna min vän hos tidigare nämnd doktor för organdonation och sedan inleda ett nytt samboskap. Detta med en yngre och piggare modell som bättre tål mina tuffa tag och hårda kärlek.

R.I.P. Asus K52F, we had a good run.

Det är ju fan ingen ordning på torpet längre! Jag kan säga exakt när kaoset här hemma började. Det var på dymmelonsdagen. Jag hade spelkväll hemma hos mig och som vanligt när man säger "jag ska inte dricka så mycket jag jobbar imorgon", så sitter man där med mustaschen i brevinkastet dagen efter. Rödvin kan vara min bästa vän och min värsta fiende. Lika bakfull som Ralf Gyllenhammar i melodifestivalen när man vaknar på torsdagen, men ingen rast och ingen ro, upp till jobbet bara! Finner till min glädje att resterande styrka som möter upp en där inte mår prima skinka de heller, alltid gött med lite brothers in crime. Det första M säger när hon kommer in är dock "förfest hos mig ikväll och du kommer vara där!". Sluddrar något ohörbart tillbaka om att jag ska köra till Kalmar på morgonen efter. Noll gehör och en vägbeskrivning senare så sitter man på den där jävla förfesten ändå. Jag var dock inspirerad av mitt supersannamobilskal och sa bestämt NEJ till alkohol. Den första minuten. FFFFFUUUUUUU!!! När resten av gänget från jobbet dök upp så sa jag i alla fall bestämt NEJ till att gå ut. Den första minuten. När vi väl kommer fram till Grace (där det för kvällen är +35 i åldersgräns) skriker Sanna: KLART JAG SKA MED UT! Vaknar runt klockan åtta och inte i min egen lägenhet. FFFFFFUUUUUU!!! Lägger ut ytterligare 200 spänn på taxi, vilket gör att jag under 24 timmar spenderat en sisådär 1000 svenska riksdaler på skiten. Äta sista veckan i april? Nej nej, jag har åkt taxi så det får bli vatten och dammråttor för min del...

Allt det här vore ju inte något problem (eller okej ett litet problem kanske...), om det bara hade stannat där. Men nu har livet fan gått i ultrarapid sen dess? Jobbat typ heltid samtidigt som man sitter och pluggar till midnatt dag in och dag ut. Skall icke klaga för jag älskar mitt jobb, men alltså KAN NÅGON DRA UT KONTAKTEN TACK?!

I'm back! Jag fattar ju själv att det inte är något som har hänt över en natt, men det känns fan så! Sanna är tillbaka! Inledde dagen med att göra något jävligt roligt och adrenalinkickande. Sen att det inte slutade lika väl som det började är en annan femma. Det viktiga är att jag hade självförtroende nog att göra det! Trodde först att det skulle bli klassikern "upp som en sol och ned som en pannkaka" som Mofasa skulle säga, men nej nej! Istället så struntade jag i att plocka upp spillrorna överhuvudtaget och lät skiten ligga där det var och gick vidare till nästa grej. Som i sin tur gav utdelning direkt?! Get back on the horse så att säga. Så nu får det vara nog med velande och självömkande! Sätter en eldgaffel i arslet på självförtroendet och säger fuck you till hjärnspökena. It's me bitches!

Alltså helt ärligt. Hur tas statistiken fram för sina "rekommenderade sidor" på Fejjan?! Jag vill fan inte veta vad det säger om min person när jag får de här sidorna som förslag. Kontinuiteten är obefintlig.

Citatet som J skickade till mig träffade mig lite väl bra va?

“I've never been lonely. I've been in a room -- I've felt suicidal. I've been depressed. I've felt awful -- awful beyond all -- but I never felt that one other person could enter that room and cure what was bothering me...or that any number of people could enter that room. In other words, loneliness is something I've never been bothered with because I've always had this terrible itch for solitude. It's being at a party, or at a stadium full of people cheering for something, that I might feel loneliness. I'll quote Ibsen, "The strongest men are the most alone." I've never thought, "Well, some beautiful blonde will come in here and give me a fuck-job, rub my balls, and I'll feel good." No, that won't help. You know the typical crowd, "Wow, it's Friday night, what are you going to do? Just sit there?" Well, yeah. Because there's nothing out there. It's stupidity. Stupid people mingling with stupid people. Let them stupidify themselves. I've never been bothered with the need to rush out into the night. I hid in bars, because I didn't want to hide in factories. That's all. Sorry for all the millions, but I've never been lonely. I like myself. I'm the best form of entertainment I have. Let's drink more wine!” - Charles Bukowski.