Braveheart

2013-05-08
21:10:28

Sablar
Asså jag vet ju att jag inte ska ta min medicin när jag har druckit, men tre glas rosé klockan sju tycker inte jag är att dricka? Eller ja, det är ju mer än noll. Men eftersom det gick typ 6 timmar mellan det och när jag skulle gå och lägga mig så trodde jag att det var lugnt. Icke. Jag har varit mardrömsfri ganska länge nu, "meeeeen, varför deeeet?!", säger min hjärna då. Sen tog den i lite extra i kanten också när den ändå höll på. Vaknar klockan fyra, och bara för det så skrev jag ner vad jag drömde så ni ska få en snabb redogörelse!

Jag är i ett stort rum. Ett jättestort rum. Det kan vara ett cirkustält också, typ ett sånt som är i Hidalgo, fast skitstort. Jag är absolut inte ensam här inne, det är folk precis överallt. Jag ser inte hur de ser ut men "jag känner deras närvaro" som någon i Det Okända skulle säga. Jag bara sitter där och lyssnar på sorlet en stund, men sen börjar det hända grejer! Jag går fram i mitten av hela tjotafräset och ställer mig rak i ryggen och skriker "NU!!!". Bakom mig kommer då ett hundratal indianer (alltså Amerikanska Indianer) med lååååånga pinnar som de slår framför sig med. Alla slår i exakt samma takt. Pisk, pisk låter det. Jag har också en pinne (hur jag nu fick den, men eh ja det är ju faktiskt en dröm...) som jag slår precis likadant med. Alla indianerna ställer sig i en ring kring mig och då börjar det riktigt kusliga.

Från absolut ingenstans kommer det tusen och åter tusen andar. Indian-andar. De har också de där jävla pinnarna som de slår med, men deras låter som trummor istället för pisk pisk. När alla andarna har fyllt resten av rummet och alla åskådare är tysta (jag får bara gå på hörseln för jag ser fortfarande inte dem) så börjar vi på "scenen" sjunga. Det låter som en kampsång och jag kan vartenda ord fastän jag inte vet vad de betyder. Det börjar bli hätsk stämning bland alla indianer och andar. Kampsången är så hög och pinnarna vinar så hårt i luften att hela rummet gungar. Nu jävlar, hinner jag tänka, så ska de få se på show. Vi börjar gå runt i en cirkel medan vi sjunger. Pisk, pisk, dunk, dunk. När vi har gått ett helt varv runt så börjar alla indianer och andar gå mot en öppning som bar dök upp lite hipp som happ. När jag kommer mot öppningen så stannar jag upp. Mitt i marschen. Alla slår fortfarande med pinnarna men ingen träffar mig. Alla andarna bara går rakt igenom min kropp när jag sitter på knä. Sen sluter jag ögonen och allt blir svart.

När jag öppnar ögonen igen så hör jag att det är panik i rummet. Jag ser ett jättelikt orange sken och fattar att det är eld. Det brinner i hela fanskapet. Jag ser fortfarande inga människor, men jag hör dem skrika. Det enda jag tänker är att jag måste ta mig ut, men hur? Jag ser ju för fan ingenting?! Jag greppar tag i något bredvid mig och känner att det är en arm. När jag vrider armen mot mig så ser jag en ung kvinna. Hon är klädd i nån blå och vit klänning och jag ser hennes ansikte jättetydligt. Det enda under hela tiden som jag har kunnat urskilja alls egentligen. Jag skriker att vi måste ut, nu! Då tittar kvinnan på mig och börjar skratta. Inget litet flickskratt utan verkligen ett riktigt hemskt (i sammanhanget) hjärtligt skratt som man bara får när man tycker något är jättekul. Jag får panik för jag förstår att hon inte kommer kunna hjälpa mig. Då vaknar jag. I drömmen alltså. Fucking inception-varning på den!

Jag ligger i en säng och på sängkanten sitter samma kvinna som skrattade. Fast nu är hon 10 år yngre. Hon dinglar med benen över sängstommen och har samma klänning på sig som vid branden. När jag blinkar till så vaknar jag. På riktigt den här gången. Jävlar i havet vad jag flög upp ur sängen vill jag lova! Jeeez! Fucking creepy carrie-aktiga flickjävel. Vilket as? Men ja, jag ska komma ihåg och skita i min medicin när jag dricker nästa gång. Även om jag bara dricker pyttelite...
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: