Braveheart

Sitter hemma själv i en nedsläckt lägenhet och gråter. Vet inte riktigt när jag grät senast, men det känns ganska bra faktiskt. Mitt hjärta sprack nämligen idag. Fick ett mejl från min f.d. chef på Asus och då brast det. Jag saknar henne, jag saknar Asus, jag saknar Stockholm. Varför är jag i Kalmar? Varför? Skulle kanske bara vilja vrida tillbaka klockan lite lite, till för ett år sedan ungefär. Tills samtalet från Liljas kom att de ville ha tillbaka mig. Jag skulle tänkt lite längre, jag skulle kämpat lite mer (my life story?). Fick ett samtal från en av våra största kunder idag och han säger till mig att "Sanna du är lika glad och positiv som vanligt, tänk om fler var som du" och då tänkte jag att varför skulle jag inte vara positiv? Varför skulle jag inte vara glad? Jag har det ganska bra? Men när jag fick mejlet från Sarah idag så blev "tänk om" det enda som virrade runt bland "de små grå" som de sa på Duck Tales igår. Tänk om jag hade varit kvar på Asus, tänk om jag hade varit kvar i Stockholm, tänk om... Jag tror jag behöver semester, tror jag behöver låsa in mig på ett hotellrum i en vecka och få andas lite. Tror jag behöver sakna Sarah lite, tror jag behöver sakna Stockholm, tror jag måste sakna överhuvudtaget för jag har inte haft tid till det. Allt har gått i 110 sedan Juni och jag tror jag måste få stanna upp, bara för ett litet tag och sakna. Sakna på riktigt, då kanske jag kan lämna det bakom mig och gå in till 100% med det jag faktiskt har nu. För egentligen är väl det jag har nu ganska bra också?