Braveheart

Sitter och tänker på alla klädesplagg som försvunnit under åren och som man faktiskt saknar lite... Jag vet att det är en psykisk störning att sakna klädesplagg men det borras ett litet litet litet, typ megalitet, hål i mitt hjärta när jag slänger, tappar bort eller växer ur ett plagg i min garderob. Eller ännu värre, när skor går ur tiden. Då borras det plötsligt ett hål the size of the sun i mitt lilla flickhjärta. Jag gav faktiskt bort ett par skor för inte så länge sedan, och även fast jag vet att det var ett mycket bra beslut så gör det fortfarande lite ont. Men å andra sidan blev det inte direkt plats över för jag köpte ganska så omgående ett nytt par, det får ju inte se tomt ut på de fina hyllorna som pappa satt upp i hallen?! Anyway så sitter jag alltså här och saknar vissa materiella saker. Som mina röd/grön rutiga byxor jag hade i femman. Mamma köpte dem på JC tillsammans med en kofta i samma röda färg. Dessa byxor är de bästa byxor jag någonsin haft. Hands down. Och ja jag vet att det också är tragiskt att ett par rutiga byxor i storlek 152 är någon slags kärlekshistoria i mitt liv, men det står jag fan för. Best damn jeans I ever wore! Saker jag saknar, fast kanske inte lika mycket är min svarta klänning med knappar, och alldeles nyligen, mina svarta jeans. Slängde jag verkligen dem? Jag hade ju tre par, men nu hittar jag bara ett par, och ett par vet jag att jag slängde, eller? Mysteriet tätnar...