Braveheart

För tjugoandra gången fyller jag år. Inte idag, men på torsdag. Förra födelsedagen spenderades i ett snöigt Stockholm så det känns faktiskt lite bättre med ett 13 gradigt Kalmar den här gången. Ingen 22 års ångest har flugit på mig ännu, men det är ju fortfarande två dagar kvar så jag har all tid i världen att bli lite nojig. Fast jag tycker det där med åldersnoja är lite fjantigt faktiskt. Alla blir ju äldre, det finns ingen magisk dryck eller piller som gör att du hoppar över en födelsedag. Och det är ju lika för alla. Jag kan inte säga hur jag kommer känna när jag fyller 40, 50 eller kanske till och med 80. Men om jag nu blir så gammal som 80 så tror jag ändå att jag kommer känna mig som om jag var 50, är det inte så det funkar? "Man är inte äldre än vad man känner sig" och det tror jag faktiskt stämmer ganska bra i de flesta fall. Jag hoppas att den där genen går i rakt nedåtstigande led eftersom både min gammelmormor och min mormor är ganska coola för att vara 92 och 70 år gaml... förlåt unga. Jag har aldrig hört dem kalla sig själva gamla. När mormor är ute med PRO så säger hon "Ja det är jag och pensionärerna", eller när hon var på seniorgympa en gång "Där kunde man ju inte vara, dom tog ju ett steg i minuten kärringarna". Så lite krut är det kvar i den lilla kroppen i alla fall. Men som sagt fyller jag BARA 22, jag har inte gjort så mycket med mitt liv egentligen, tänk vad man har kvar? Man kan inte säga att man är missnöjd med vart man har hamnat när man är 22, livet har ju för fan inte börjat knappt. Det är ju nu man har chansen att förändra det man tycker behövs bättras på litegrann. Ut och se världen (eller kanske bara en annan del av länet) det är inte nyttigt att bara se Torsås hela livet. Man vet inte vad man har förrän man har mist det. Om jag inte hade flyttat runt lite hade jag inte uppskattat att komma hem till mamma och pappa på samma sätt som jag gör nu, det är jag väldigt säker på. Sen kanske jag är en väldigt rastlös människa som lätt blir trött på både jobb och miljö som jag vistas i för mycket, men jag säger ändå att om man har chansen (vilket näst intill alla har, man kan likaväl vara arbetslös i Kiruna som i Kalmar) så ska man ta vara på den. Nu.