2012-05-17
18:41:10
Slagen
Känner mig som världens mest omkullvälta ko. Har haft problem med attackhuvudvärk ett par omgångar och i fredags var det dags igen. Efter lite överlägging med sambos och sjuksköterskor blev det en snabb sväng in till akuten. Eller det trodde jag i alla fall. Efter att ha haft huvudvärk, svårt att fokusera blicken etc. i ganska många timmar så kommer fröken doktorn in och säger till sambosarna "Ni kan åka hem nu för vi tänker behålla henne". Nääääeee vafan är det nu då tänker man ju det första man gör och börjar stressa upp sig varför dom vill lägga in mig. Körs in och gör en doughnut-röntgen som jag kallar det (ni vet Red Hot Cili Peppers video till Californication när han hoppar igenom en munk? Sån känner man sig, fastän man ligger blixtstill och är lite rädd för dom röda laserstrålarna) och sen läggs jag i nån jävla korridor med huvudet vänt mot en TV som endast visar TV-shop. Började få panik runt halv sex-tiden på morgonen när jag inte sovit en sekund och TVn fortfarande visade typ Thigh Master 3000 för femte gången sen jag kom dit.
"Lilla vän, du får nog snart åka hem ska du se. Jag däremot ska vara här en natt till. Ensam. I mörkret" Min rumskamrat på avdelningen var mörkrädd och runt 70 bast så hon ville egentligen inte att jag skulle åka hem. Fick dessvärre lämna henne under eftermiddagen och placera mig i min egen säng. Där jag förblev liggandes till i måndags kväll. Då fick jag göra ännu ett oväntat besök på SÖS-akuten. Denna gången var jag nog inte ensam om att vara nykter i alla fall. Det konstateras nu att jag efter andra LP-försöket fick en blödning. SAY WHAAT? Det kunde ju kanske vara bra om jag fick veta? Eller? Så det var ju inte undra på att jag mådde skit menar min nya läkare på, och det kan jag väl hålla med om! Någonstans runt 10 dagar trodde hon det skulle ta innan allt hade lagt sig och blödningen hade läkt. Så nu har jag varit sängliggande i snart 6 dagar och är inte pigg än. Men har i alla fall en massa gottiga mediciner som jag blandar och ger lite av (med noga konsultation, jag vill ju inte bli sämre eller kanske dö eller så på kuppen) så förhoppningsvis är jag snart på benen igen!
Vid halv sju fick jag i alla fall komma upp på avdelningen och fick frukost och lite så jag kunde somna en stund. Vid tolv var det sedan dags för det värsta ögonblicket i min kropps historia. En Lumbalpunktion säger dom ska genomföras och tankarna går direkt till avsnittet i House när dom ska gå in i ryggraden och patienten håller på att stryka med av smärtan och obehaget. Jaaa men vad trevligt, klart ni får in och rota lite i ryggraden. Absolut. Vad har man att säga emot en läkare liksom? Jag vet ju inte om det är superviktigt att göra den där jävla LPn eller inte? Drar in på rummet och läkaren lokalbedövar (vilket i sig gör jävligt ont) och sedan sätter jag mig och kutar med ryggen som katten på hett plåttak. JÄÄÄÄÄÄVVVVVVLLLLLAAAAARRRR vad obehagligt när en 30 cm lång trädgårdsslang kommer in i ryggraden på en. Höll på att svimma men så säger doktorn "Oj, jag missade. Vi får göra om det igen" IGEN!? DU MÅSTE SKOJA?! Nä jag fick lägga mig ner för jag hade inte klarat en sekund till sittandes utan att tuppa av. Here we go again! Trädgårdsslang numero dos förs då in i min stackars ryggrad och jag tappar andan som jag aldrig har tappat andan förr. TA BORT DEN! Men nej nu droppade det visst någon vätska så nu fick den banne mig sitta kvar i några minuter så hon kunde ta det där jävla ryggmärgsvätskeprovet.
"Lilla vän, du får nog snart åka hem ska du se. Jag däremot ska vara här en natt till. Ensam. I mörkret" Min rumskamrat på avdelningen var mörkrädd och runt 70 bast så hon ville egentligen inte att jag skulle åka hem. Fick dessvärre lämna henne under eftermiddagen och placera mig i min egen säng. Där jag förblev liggandes till i måndags kväll. Då fick jag göra ännu ett oväntat besök på SÖS-akuten. Denna gången var jag nog inte ensam om att vara nykter i alla fall. Det konstateras nu att jag efter andra LP-försöket fick en blödning. SAY WHAAT? Det kunde ju kanske vara bra om jag fick veta? Eller? Så det var ju inte undra på att jag mådde skit menar min nya läkare på, och det kan jag väl hålla med om! Någonstans runt 10 dagar trodde hon det skulle ta innan allt hade lagt sig och blödningen hade läkt. Så nu har jag varit sängliggande i snart 6 dagar och är inte pigg än. Men har i alla fall en massa gottiga mediciner som jag blandar och ger lite av (med noga konsultation, jag vill ju inte bli sämre eller kanske dö eller så på kuppen) så förhoppningsvis är jag snart på benen igen!
Kommentarer:
#2:
Fröken iDA
Krya på dig finaste Sanna! Vilken grej du varit med om. Hoppas verkligen du slipper nåt liknande igen. Puss och kram
Kommentera inlägget här:
Önskar jag kunde vara hos dig så att du kunde ligga med huvudet i mitt knä och jag stryker dej över håret kram min lilla stumpa tänker på dig