2012-05-02
22:28:06
Soft
Vad fan gör man på Valborg i Stockholm? Tydligen antingen ingenting eller så flyr man fältet till typ Uppsala? Var inte så sugen på något av dessa två alternativ så jag valde det tredje (och egentligen mitt enda alternativ när jag tänker efter) VIN! Mer eller mindre tvingar Martin att följa med mig på en spelning för att han skulle kunna vara min wingman, vilket han var riktigt jävla skitdålig på (vi återkommer till detta), på Club Kaj i Hammarby Kaj. Inte så jävla finurligt namn på ställe nu när jag tänker efter. Faktiskt ganska fantasilöst. Ja, iaf så sitter vi i nya lyan i Farsta (har ju flyttat också!) och förkrökar och efter att ha fått med mig Sophie också så drar vi inåt stan. Än så länge är Martin ganska städad. Det var han inte någon timme senare.
Vart FAN är du?!?!? Jag lät kanske lite argare än vad jag var när jag ringde pojkstackarn, men det fattade ju inte han ändå. "Jag sitter på T-centralen och käkar hamburgare" var svaret och jag kände irritationen som bubblade inom mig komma stigande. Övertalar honom att komma ner i tunnelbanan och kliva på röda till Ö-torg för jag ska hälsa på några kompisar. Nej det ville han ju inte för det var ju skitfjantigt att åka till Sture P såklart. Tur att jag har sån jävla bra övertalningsförmåga för efter en stund hör jag hur nissen stiger på i samma vagn som jag. SITT STILL vet jag att jag skrek och gick och hämtade honom.
Ja det gick inte snabbt och det var inte vackert, men till East kom vi i alla fall. Hälsade på Jotta, Nilo och Antonio en väldigt kort sejour eftersom fröken Martin bara satt och klagade på att han inte hörde vad greken mittemot sa. Men han höll sig i alla fall lugn en stund när det bjöds på öl. Tacksamt. Nu börjar det väl tyvärr snurra lite för fröken Eriksson också. Som sig bör en afton.
Vi snurrar vidare till Mariatorget där vi ska möta Martins syrror med respektive (nej nej, jag känner mig inte alls som femte hjulet?) men vad fan? Dom är inte på Mariatorget? Martin står och skriker "JAG ÄR I EN BUSKE" i telefon. Jag står på något torg. Cajjo svarar inte i telefon. Och Sophie (nummer två) tycker Martin är dum i huvudet. Det börjar alltså arta sig. Efter mycket om och men hittar vi i alla fall varandra allihop och då får jag se Sophies pojkvän. Sliter undan Martin och viskar (läs SKRIKER) Vad faaaaaaan det är ju han, bla bla bla! Varav Martins enda respons är "Jaha, nu går vi!". Inte mycket medhåll... Ska sedan, efter chocken har lagt sig, in på Imperiet. Men först, FÖDELSEDAGSSÅNG! Pappan i familjen fyller år och där står hela kön till Imperiet och sjunger "Ja må han leva". Han lovade dagen efter att anmäla oss som grupp till X-factor...
Kommer in på Imperiet, men vad fan? Det är ju bara jag och Martin? Jaha de andra ville inte längre nej, så nu är jag själv med honom igen? Som är på dåligt humör och är precis jättefull? Ja då får väl jag vara den ansvarige då? Jajemeeeen vad jag ska vara duktig! Går med honom fram till baren och säger jätteansvarsfullt "Jag ska inte ha något tack!". Vänder mig om i en sekund och då står där en cider OCH en drink?! Vafaaaaaan Martin!? Ja needless to say så blev det inte mycket av det där ansvarsfulla. Det var i alla fall inte jag som vaknade upp dagen efter med ångesten över att ha spenderat 2500 spänn på en utekväll som inte ens resulterade i ett ligg (ursäkta uttrycket). Ganska nöjd ändå faktiskt nu när jag tänker efter. För en gångs skull är det inte jag som har gjort något dumt på fyllen. Bra att ha vänner som är värre än en själv.
När spelningen bröjar runt halv tio så har han hunnit spendera 900 spänn för en vinflaska, 300 spänn på inträde och lite mer på öl. Sittandes längst bak i lokalen i ett försök till att vara inkognito börjar sedan Martin förolämpa både sångaren, hans kompisar och Sophie. Inom loppet av en minut hinner han med både förlolämpningar hitan och ditan, ta sin vinflaska, gå ut från Kaj och sätta sig i en taxi in till stan. En annan sitter kvar med Sophie och försöker ta del av resten av spelningen, men det blev liksom inte samma efter det med alla elaka blickar åt vårt håll... Säger iaf hej och tack till sångaren innan även vi åker inåt stan, Sophi för att åka hem och jag för att hitta den där jävla Martin...
Vart FAN är du?!?!? Jag lät kanske lite argare än vad jag var när jag ringde pojkstackarn, men det fattade ju inte han ändå. "Jag sitter på T-centralen och käkar hamburgare" var svaret och jag kände irritationen som bubblade inom mig komma stigande. Övertalar honom att komma ner i tunnelbanan och kliva på röda till Ö-torg för jag ska hälsa på några kompisar. Nej det ville han ju inte för det var ju skitfjantigt att åka till Sture P såklart. Tur att jag har sån jävla bra övertalningsförmåga för efter en stund hör jag hur nissen stiger på i samma vagn som jag. SITT STILL vet jag att jag skrek och gick och hämtade honom.
Ja det gick inte snabbt och det var inte vackert, men till East kom vi i alla fall. Hälsade på Jotta, Nilo och Antonio en väldigt kort sejour eftersom fröken Martin bara satt och klagade på att han inte hörde vad greken mittemot sa. Men han höll sig i alla fall lugn en stund när det bjöds på öl. Tacksamt. Nu börjar det väl tyvärr snurra lite för fröken Eriksson också. Som sig bör en afton.
Vi snurrar vidare till Mariatorget där vi ska möta Martins syrror med respektive (nej nej, jag känner mig inte alls som femte hjulet?) men vad fan? Dom är inte på Mariatorget? Martin står och skriker "JAG ÄR I EN BUSKE" i telefon. Jag står på något torg. Cajjo svarar inte i telefon. Och Sophie (nummer två) tycker Martin är dum i huvudet. Det börjar alltså arta sig. Efter mycket om och men hittar vi i alla fall varandra allihop och då får jag se Sophies pojkvän. Sliter undan Martin och viskar (läs SKRIKER) Vad faaaaaaan det är ju han, bla bla bla! Varav Martins enda respons är "Jaha, nu går vi!". Inte mycket medhåll... Ska sedan, efter chocken har lagt sig, in på Imperiet. Men först, FÖDELSEDAGSSÅNG! Pappan i familjen fyller år och där står hela kön till Imperiet och sjunger "Ja må han leva". Han lovade dagen efter att anmäla oss som grupp till X-factor...
Kommer in på Imperiet, men vad fan? Det är ju bara jag och Martin? Jaha de andra ville inte längre nej, så nu är jag själv med honom igen? Som är på dåligt humör och är precis jättefull? Ja då får väl jag vara den ansvarige då? Jajemeeeen vad jag ska vara duktig! Går med honom fram till baren och säger jätteansvarsfullt "Jag ska inte ha något tack!". Vänder mig om i en sekund och då står där en cider OCH en drink?! Vafaaaaaan Martin!? Ja needless to say så blev det inte mycket av det där ansvarsfulla. Det var i alla fall inte jag som vaknade upp dagen efter med ångesten över att ha spenderat 2500 spänn på en utekväll som inte ens resulterade i ett ligg (ursäkta uttrycket). Ganska nöjd ändå faktiskt nu när jag tänker efter. För en gångs skull är det inte jag som har gjort något dumt på fyllen. Bra att ha vänner som är värre än en själv.
Kommentera inlägget här:
