Braveheart

Ungefär såhär har min sista vecka i livet varit:
Fredag: Feber, lite ont i halsen
Lördag: HÖG feber, MYCKET ont i halsen
Söndag: ÄNNU HÖGRE feber, MYCKET MERA ont i halsen
Måndag: Lite mindre feber, lika mycket ont i halsen. Träffar farbror doktor. Får medicin mot halsfluss.
Tisdag: Feberfri, fortfarande lika mycket ont i halsen
Onsdag: MYCKET HÖG feber igen, ÄNNU mycket mer ondare i halsen
Torsdag: Nästan feberfri, ont i halsen. Träffar högre uppsatt farbror doktor. Har visst körtelfeber också? Vila säger du? Mhm inte röra mig alls alltså. Jaha, och dricka mycket? Ja det är ju lätt när jag knappt kan svälja mitt eget saliv men ok. Inte vatten heller, nehe. Cola säger du? Och saft, jaha farbror doktorn vill lägga in mig om jag inte gör som han säger. Ja men då går jag väl och köper 3 liter cola då.


Ganska snabb sammanfattning men jag tycker jag fick med det väsentliga. Så nu måste jag krångla med jobbet att jag får tillbaka mina semesterdagar i utbyte mot några sjukdagar, inte särskilt kul att spendera sista semesterveckan i soffan dreglandes på amerikakudden och kolla på "Vad blir det för mat" dagarna i ända. Nehe tack det kunde jag gjort bättre om jag hade kunnat. Så tjipp och hej så åker jag hem till vattenbrynet och låter moster och mamma ta hand om mig ett par dagar så jag är fit for fight när jag är tillbaka på jobbet på måndag! Ingen ångest här inte? (HJÄLP)

Ja jag vet ju inte hur ni andra känner, men jag har väl en ganska stadig känsla av att jag håller på att bli vuxen här? Den egentligen enda anledningen stavas S.E.M.E.S.T.E.R. För första gången i mitt 22-åriga liv har jag 4 veckors fantastisk semester. Nu är dessa veckor snart tillända, men dom har gjort gott ska ni veta! Får väl göra lite sammanfattning.

---

Vecka 1 20-26/6: Redan klockan kvart i fem på morgonen på lördag den 18/6 beger sig tre trötta människor ner mot Köpenhamn för att komma med planet mot Zagreb och slutligen Pula. Ja det gick ganska smärtfritt för att vara jag, mamma och pappa tycker jag. Problemen börjar inte förrän vi sitter på första planet faktiskt. Vi har ett flygbyte i Zagreb för att ta oss ner till vårt slutmål Pula som sagt, och väl i Zagreb har vi endast 30 minuter på oss innan nästa flyg går. För tre turister som aldrig varit i Zagreb är det kanske lite svårt att veta hur stort eller litet det är på just denna flygplats. Med tanke på detta så bestämmer jag mig för att fråga en flygvärdinna hur bråttom vi faktiskt har när vi landar. Svaret blev "No no no, no problem! Smaaaaall airport. You go through the passportcontrol and to the leeeeft". Inget Arlanda här alltså tänkte vi. Nu är det ju bara såhär att jag vet inte om ni märkt det, men människor som sitter i passkontroller har en tendens att liksom inte stressa. Alls. Inte ens när en vakt får leda oss som har anknytningsflyg längst fram för att vi ska hinna med. Nej eftersom Kroatien inte är med i EU så tar det typ trekvart för varje människa att få passet skannat och stämplat. Tack för det. Som de tre sista på planet trillar vi in precis innan de stänger, låser och lyfter. Nu är vi i alla fall nere i Pula tänker ni. Nej nej, vi ska ha en sån där fin "teknisk mellanlandning" till, i Zadar. Efter typ 8 miljoner år kommer vi i alla fall ner till Pula. Men det gör inte min väska. Tre dygn senare dyker den upp, mörbultad men med fina dekaler där det står "URGENT" och "SHORT TRANSFER" och sånt fint på. I alla fall så var själva semestern sen helt underbar, varmt och gott alla 11 dagar och vi hann även med ett stopp i det skitiga Venedig innan vi åkte hem igen, denna gång fick vi med oss alla väskor i alla fall...

---

Vecka 2 27/6-3/7: Kommer hem från utlandet på tisdag eftermiddag och blir bemött med en gammal hederlig filmkväll, ett bra sätt att komma in i den svenska ruljansen igen. Resten av veckan går egentligen ut på att träffa så många vänner som möjligt på så kort tid som möjligt. Ganska kul det där, så länge man har så pass mycket tid att man inte känner att man måste stressa ihjäl sig mellan dejterna. Teza och Mikael var här på fredagen och blev fulla (ja Mikael, du var lite tipsy när ni åkte hem!) och spelade sällskapsspel. Jag vann inte. Sen var det ju såklart Kattis avskedsfest på lördagen också! Som vanligt när man är med det "gänget" så får man liksom lite kramp i skrattmusklerna efter ett tag. Det är ju såklart superroligt, men lite lite jobbigt dagen efter när man vaknar upp med baksmälla och träningsvärk i kinderna... I alla fall var det lite sorgligt att hon åker ifrån oss så länge. Hallå vad har Australien som inte Sverige kan erbjuda liksom? Hoppas att du fick med dig din nya fina gröna hatt så du inte bränner dig i solen i alla fall så ses vi till vintern.

---

Vecka 3 4-10/7: Jaaaa veckan började ju bra i alla fall när man blev bortbjuden på mat och film en gammel måndagskväll. Sen vet jag inte vad jag ska säga om slutet riktigt, men vi kan ju ta mittemellan så länge. Onsdagen bjöd nämligen på både det ena och det andra. Först stod bilbingo på schemat! Söta Teza och Ida (och såklart Kitty) har nog aldrig sett så mycket bönder och penisionärer på en och samma gång. Eftersom jag är från Torsås och då har gått på torsås marknad så har jag sett det förr. Vi rullar in på Kalmartravet, lika osäkra som en en isbjörn i Uganda, och får liksom kryssa och fråga oss fram innan vi fattar vart vi ska stå och vart man köper bingobrickor? "Ta två av varje" säger tanten framför oss när vi undrar hur man gör (vi var ju stolta bilbingo-oskulder alla tre) ja men taaaack vad snällt av dig, svarar vi. Dumt. Jättedumt. Eftersom vi var såna rookies så missar vi i princip en hel bricka bara för att vi inte fattar hur i h*vete vi ska kunna hitta numren så snabbt, ohc då dessutom på TVÅ brickor. Det började liksom redan äta på oss. Tacka vet jag snälla gubbar och tanter i bilar bredvid som kan hjälpa till. Fast det hjälpte inte Ida. När alla andra på Kalmartravet skulle ha två rader tyckte hon att det räckte med en och slängde sig på tutan. Aj aj. Det blev skrattfest på vår del av parkeringen när fru Goldstrand insåg sitt misstag och skamset sänkte den lila duttpennan mot brickan igen. Vi vann inte en krona, och så vidarevärst skoj var själva bingon inte heller, men jag drack vin och hade picknick hela tre timmarna så jag hade kul i alla fall. Sedan bar det av till Krögers med pojkarna och Josse. Fast den där Josse vet jag inte vart hon tog vägen? Och sen skulle ju pojkarna gå och ragga lammkött på vallen. Då gav jag upp och ringde skjuts och åkte hem. Var så rekordelig så jag var hemma strax efter ett. Det ni! Vaknar helt okej tidigt eftersom jag nu har en dejt med självaste Lina. Detta innebär då att jag ska ut i den stora farliga Trekantenskogen... Men oj, den var ju faktiskt inte alls otäck och mörk som jag trodde. Efter en stund i solen höll vi på att få solsting båda två och gick in och åt varsinn pariserbulle. Det blev många ljuva timmar i skogen och välbehövliga råd från en sann vän. Sen träffade jag ju ponny-Susse på fredagen såklart (innan jag blev dålig) och vi satt i fyra timmar på O'learys och pratade. Och pratade. Och pratade. Har ni också kompisar ni träffar sällan där det känns som att tiden stått tilla när ni väl ses? Jag ÄLSKAR den känslan!

---

Vecka 4 11-17/7: Är nu inne i sista semesterveckan och den börjar ju helt fantastiskt. Halsfluss, 39 graders feber och sängliggande. Var hos farbror doktorn i morse och fick: Kåvepenin, Diklofenak och Andolex. Eftersom sambo vägrar vara hemma och bli smittad så sitter jag i min ensamhet och kollar upp mina nya mediciner på fass. Jag har nu därför kommit fram till att jag älskar Andolex. Första gången jag tog den så domnar hela halsen bort, smärtan är borta (om så bara för någon timme) och jag kan, hör och häpna, ÄTA! Det här med lokalbedövande munskölj är nog min grej alltså. Plus att den är lika grön som piggelin, hur awesome är inte det?? Diklofenak var tråkigt, smärtstillande och febernedsättande (låter som panodil men starkare typ) och Kåvepenin var visst mot själva halsflussinfektionen. Dom smakade jätteäckligt båda två. Doktorn sa till mig att jag inte fick pussa på någon på tre dagar innan medicinerna hade hunnit verka. Inga problem sa jag. Jag ser ungefär lika miffig ut som Cher. Helt sné och ofresch. Blir inget pussande för mig inte. På fredag åker jag i alla fall till Lund på tal om ingenting, och då har jag lovat att vara frisk. Saknar Binis och Em lite för mycket för att missa detta...

---

Semesterns stora fråga: Var i helvete tog solen vägen i Sverige?!

Nu var vi här igen med det här att dricka på onsdagar, det slutar ju aldrig väl och det VET man ju. Men ändå ska man dit och lalla på spriten. Ja om man inte var idiot innan så är man ju det nu. Bestämmer ganska tidigt i veckan att vi ska mötas upp hos Frida och grilla lite. Jajemen det verkade ju som en kanonidé tyckte alla inbjudna, men ska vi inte dricka lite vin också? Jooooo för fan det är ju onsdag och dessutom är man ledig dagen efter. Lite vin blev ganska snabbt mycket vin plus andra goda grejer och på den vägen var det. Efter Anna tofflat sig och åkt hem och Elin försvunnit ut i nattens dimma så var det den tappra skaran på Marie, Frida, jag, Tobbe och Macke kvar. Trivsamt gäng tänker ni, och det tänkte väl vi också kan man tänka? Efter att ha skrattat åt macke som skulle stå på balansbrädan och bett oss räkna; "börja nuuuuuu", okej eeeett *pang* så ligger en viss herr agnesson platt på golvet. Och han skulle inte vara den sista... Efter gratis entré till Harrys och påföljande dans så ska några slitna själar gå hem mot Frida. Det gick gaaaaanska sakta för en annan eftersom, eh ja, helt enkelt så var jag lite lite dragen och gick på höga klackar och då kan det inte gå så snabbt. Precis när vi är utanför Krögers fastnar ena klacken i gatstenen, eftersom det går så sakta och jag inte har någon som helt reaktionsförmåga kvar i kroppen blir det en gammal hederlig faceplant mitt utanför Kalmars populäraste uteservering. Detta i slowmotion. Det var inte en eller tio personer som skrattade kan vi väl lugnt säga och där låg en viss fru eriksson och kved. Ingen jävel hjälpte en heller för Frida och Marie höll på att dö av skratt. "Luugnt du känner inget förrän imorgon" säger Frida. Aj säger jag. Cyklar hem och blir lite trött, stannar strax innan Skällby och ska ringa sambo och höra vad han är. Var är telefonen? Naeeee. Så kontentan av kvällen är ett blodigt knä, en blodig fot och ingen telefon. Tack för igår.

Nådigt trött när jag klev upp i morse. Kände att det inte var riktigt 100 när jag gick till jobbet. Kommer fram till personalingången. Drar passerkortet, trycker min kod, rycker tag i dörrhandtaget. Ingenting. Ingen respons överhuvudtaget. Drar kortet igen, slår kod, rycker dörr. Nada. Zip. Nothing. Igen. Ingenting. Blir arg, slår på apparaten, tror det ska funka och drar igen. Fan. Får gå runt lagret och se moloken ut. Ingen bra start när man redan har klivit upp på fel sida. Sen fortsatte dagen lite halvdant sådär, inte så mycket telefonsamtal men de jag fick så var jag liksom inte riktigt med, inga skämt, inga ha en bra dag, jag var inte riktigt mig själv där. Det är nu Teza kommer in i bilden.

19.9 grader uppmättes i skuggan på balkongen igår. Därför invigde jag mina nya utemöbler som jag fått av päronen i födelsedagspresent och satt i kvällssolen och åt middag. Det värsta med att det var så fint och varmt och skönt igår var att man blev sjukt besviken när man vaknade i morse och insåg att det var en mycket tillfällig tillfällighet att det var så fint varmt och skönt... Attans.

Jag förstår om ni vill skratta nu, och det är helt okej. Men jag ska för andra året i rad vara med i Margaretaloppet. Alltså jag ska SPRINGA runt en bana som det tas tid på. Anledningen till detta är att jobbet alltid anmäler ett lag och då måste vi som kan ställa upp, vi är inte så många tjejer på mitt jobb nämligen... Så idag tänkte jag vara duktig och springa en vända efter jag kom hem. På med kläderna, musiken och ett par gamla avdankade gympadojjer och kliver sedan utanför dörren. Vad möts jag av då? Jo REGN!! Helvete heller att starten på min nya löparera ska börja med att jag plaskar runt i dyblöta kläder som en dränkt orre. Löpningen blev därmed inställd och jag satte mig i soffan med en kopp te och ett avsnitt av BBT istället. Jävligt nyttigt, men å andra sidan satsar jag inte direkt på att bli nästa Akraka heller. Så ni som skrattar kan ju fortsätta ett tag till, ett gott skratt förlänger ju livet säger dom. Undrar om löpning gör detsamma?

För tjugoandra gången fyller jag år. Inte idag, men på torsdag. Förra födelsedagen spenderades i ett snöigt Stockholm så det känns faktiskt lite bättre med ett 13 gradigt Kalmar den här gången. Ingen 22 års ångest har flugit på mig ännu, men det är ju fortfarande två dagar kvar så jag har all tid i världen att bli lite nojig. Fast jag tycker det där med åldersnoja är lite fjantigt faktiskt. Alla blir ju äldre, det finns ingen magisk dryck eller piller som gör att du hoppar över en födelsedag. Och det är ju lika för alla. Jag kan inte säga hur jag kommer känna när jag fyller 40, 50 eller kanske till och med 80. Men om jag nu blir så gammal som 80 så tror jag ändå att jag kommer känna mig som om jag var 50, är det inte så det funkar? "Man är inte äldre än vad man känner sig" och det tror jag faktiskt stämmer ganska bra i de flesta fall. Jag hoppas att den där genen går i rakt nedåtstigande led eftersom både min gammelmormor och min mormor är ganska coola för att vara 92 och 70 år gaml... förlåt unga. Jag har aldrig hört dem kalla sig själva gamla. När mormor är ute med PRO så säger hon "Ja det är jag och pensionärerna", eller när hon var på seniorgympa en gång "Där kunde man ju inte vara, dom tog ju ett steg i minuten kärringarna". Så lite krut är det kvar i den lilla kroppen i alla fall. Men som sagt fyller jag BARA 22, jag har inte gjort så mycket med mitt liv egentligen, tänk vad man har kvar? Man kan inte säga att man är missnöjd med vart man har hamnat när man är 22, livet har ju för fan inte börjat knappt. Det är ju nu man har chansen att förändra det man tycker behövs bättras på litegrann. Ut och se världen (eller kanske bara en annan del av länet) det är inte nyttigt att bara se Torsås hela livet. Man vet inte vad man har förrän man har mist det. Om jag inte hade flyttat runt lite hade jag inte uppskattat att komma hem till mamma och pappa på samma sätt som jag gör nu, det är jag väldigt säker på. Sen kanske jag är en väldigt rastlös människa som lätt blir trött på både jobb och miljö som jag vistas i för mycket, men jag säger ändå att om man har chansen (vilket näst intill alla har, man kan likaväl vara arbetslös i Kiruna som i Kalmar) så ska man ta vara på den. Nu.

En 12 timmars resa till Danmark med Teza visade sig vara precis det jag behövde! Fina Köpenhamn tog emot oss med ett strålande vårväder där vi till och med fick gå utan jackor i värmen på Ströget, för första gången på länge så kände jag mig helt plötsligt väldigt lycklig i nuet. Annars tycker jag det är så mycket planering, planering och planering. Man har ju inte en ledig helg på jag vet inte när. Men just där på gatorna med så mycket danskar, norrmän, svenskar, fransmän och fan vet vilka nationaliteter så tänkte man liksom inte någonting på det där andra. Tack både Teza och Köpenhamn för det! Vad vi gjorde där? Jaaaa vi shoppade, gick, åt, drack drinkar, gick lite till, satt och kollade på folk, gick lite, skrattade, fikade och gick ganska mycket till. Ingen stress och bara mys (fast jag fick säga till Stockholms-Teza att sakta ner några gånger...)

Alla borde ha en egen Erik egentligen. Idag har han varit världens bästa vän och räddat mitt humör mer än en gång.

Jag har alltid tyckt att sjukhus är lite äckliga. Alla sjuka människor som bara går runt i korridorerna utan att veta vart de ska eller var de har varit... Träffade en exakt likadan farbror idag när jag var inne och hälsade på morfar på avdelning 16. Jag och moster sitter och försöker hjälpa morfar med sina jävla kuddar som antingen är för långt ner, för långt upp, för fluffig, för platt eller för i vägen? Och mitt upp i all uppståndelse kommer det en farbror med rullator:

För att göra detta inlägg så komprimerat och smärtfritt som möjligt för alla inblandade så tar vi the short version.

På allmän begäran:

På jobbet har vi en röststyrd telefonväxel och en vanlig bemannad telefonväxel. Internt är det sagt att vi ska använda oss av den röststyrda för att kunderna skall komma fram snabbare till den bemannade. Det är inte alltid det lättaste.

Ja ja, jag vet att jag är gnällig och att jag lite har valt det själv. Men jag blir ändå lite deppig av att sitta själv på allahjärtans med en halväten tonfiskburk i handen... Han säger liksom inte så mycket, känns som om konversationen stannar upp lite så fort jag blir tyst. Och ja för er som tvivlar, jag kan vara tyst. Om jag vill. Precis innan jag skulle gå hem från jobbet idag så gick några av killarna på verkstaden förbi mitt fönster med stora blombuketter i händerna och vad jag kunde se hade de till och med duschat?? Herregud tänkte jag, dom kommer få ligga ikväll?! Tänk vad glada alla kommer vara ute i verkstaden imorgon när de har fått komma till under småtimmarna? Då kanske dom till och med svarar när man frågar dom något imorgon? Bäst att passa på hör jag, fan vet när detta kommer ske igen!

Sitter och myslyssnar på Taio Cruz, Ne-Yo och Kid Cudi, helt okej för en söndag när man faktiskt mår, ja, bra? En lite ovanlig känsla att inte ha gått all in på Palatsets underbara (ironi folks) dansgolv igår och må precis askalasdåligt idag... Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till detta nyfunna fenomen där kropp och själ mår bra en söndag. Det känns nästan lite tomt att inte ha söndagsångest och bakfylla. Är det ok?

Då var det dags för att gå och se årets nyårsrevy. Skillnaden detta år är ju att den spelas i storstaden och inte i gamla Torsås. Detta komplicerar det hela för familjen Eriksson/Andersson/Johansson. Det är nämligen så att mormor är något av en tidsoptimist. Vi kommer ALDRIG iväg som vi ska. Förra året stapplade vi in på Mjölnerskolan 5 minuter efter showen hade börjat och fick ta mobilerna som ledljus för att ens hitta våra platser i mörkret. Undra på nu, när vi ska åka 5 mil PLUS hitta parkering, att man är lite nervös. Funderar på att ställa om alla klockor så de går en kvart för fort så mormro blir lite stressad i alla fall, eller näe det kommer hon inte bli ändå, det ligger inte i hennes natur att bli stressad. Men vi kanske kan försöka åka utan henne? Någon som är sugen på att köpa en biljett till Kalmarsundsrevyn?

---

Veckans konversation:

L: Men han är ju lätt en femma!
M: Men vad är jag då?
L: En 1,5?
S: Eller ja vafan, bara för att det är du kan vi uppgradera dig till en 2?
T: Men jag då, vad är jag?
L: Sanna, finns det minus?

Jag är trött. Jämt. Inte trött som i sömnig direkt men bara trött som när man har spelat en superviktig match och verkligen tagit helt slut. Den matchen kallas mitt liv just nu tror jag. Känns ganska bra att jag har att göra och sådär, väldigt vuxet faktiskt. Men samtidigt så har jag ganska lite tid över till mig själv, vilket har varit väldigt viktigt förut men har kommit lite i skymundan nu. Jag har till exempel inte läst en bok sen i våras? Jag kunde plöja ett par böcker i månaden förut men nu har jag noll tid. Noll. Gaaaah. Jag vill åka till sydpoolen i 4 veckor och bara vara sjääääääälv, utan facebook, utan telefon, utan kontakt med omvärlden. Sen kommer jag hem igen och bara är så jävla pigg och fräsh som jag kan vara. Bra va? Undrar vad en biljett dit skulle kosta. Kanske ska ringa han äventyraren Skinnarmo eller vad han heter och fråga om jag kan hänga på honom nästa gång? Ska googla honom...

Ja inte var jag på Sandra igår inte, vi som kom klockan nio var nämligen inte välkomna för då vart haket redan fullt. Det var bara till å vända på klacken igen och fara på förfest, men det gjorde ju inte så mycket för där var det trevligt som tusan. "Stockholmarna" som de numera kallas (av mig) var där och då blir alltid tillställningarna bra. Så juldagen spenderades hos Lina och Nicke och så var det inte mer? Lite snopet kanske men eftersom vi på landsbygden var så gott som insnöade nu i julhelgen så vart det smått fantastiskt att vi kom till stan överhuvudtaget?

Min mobil heter Fembjörn. Vet inte riktigt varför, han bara gör det.  Och ja det är en han, och nej jag har inte några bevis mer än att han ska krångla så in i helvete hela tiden vilket gör att han blir en man. Nu är tydligen Fembjörn sur på mig igen för han envisas med att stänga av sig själv precis när han känner för det. Just för tillfället är det varje gång jag försöker skicka till Em. Vet inte om han är avundsjuk eller vad det handlar om men tydligen vill han inte att vi ska prata med varandra? Jag hatar Fembjörn. Hatar. På riktigt. Jag har inte råd att köpa en ny mobil nu. Eller jag har i och för sig aldrig råd att köpa en ny mobil men verkligen inte nu vid juletid. Plus att jag kommer dampa loss totalt om jag ska ha en telefon med touch?! HERREGUD! Jag är som en gammal kärring (som växt upp med mobiltelefon...) Jag vill ha KNAPPAR och att mellanrum ska ligga på #. Så det så. Så om någon vill sponsra mig med antingen lite stålar till en ny mobil, eller varför inte mobilen i sig. Ring mig. Eller vänta gör inte det, Fembjörn kan få för sig att jag inte ska kunna svara. Mejla gärna. Sanna hatar Fembjörn.