Braveheart

75 minuter in i samtalet med fröken Adrian känns huvudet fortfarande som ett enda stort plockepinn. Problemet är att jag saknar den där helfärgade pinnen man ska ha och plocka bort alla andra pinnar med tills det inte är något trassel kvar. Den pinnen har någon använt som apportpinne åt en elak rottweiler. Jag blir liksom inte riktigt klok på hur jag hamnade där jag hamnade, jag som är så rationell? Jag som är så försiktig? Fan. Inget av det jag just sa att jag var stämde ju. Kanske just därför jag sitter i den här sjukande jävla båten? Den läcker ju in vatten snabbare än en källare längs Ljungbyån. Men vem ska rädda mig från båten då? Vem ska komma med en brandgul flytväst med visselpipa och sätta mig i en lyxyacht som bara seglar förbi alla i de sjunkande båtarna? Jag börjar sakta men säkert inse att det nog är jag själv som får rädda mig? Jag får ge mig ut i det där kalla vattnet och simma till min egen räddning. Jag kanske förlorar en tå eller tre men so be it, eller hur? Livet ska inte vara smärtfritt har jag fått veta och när folk inte direkt gör det lättare för en så ligger det på en själv att ta kampen med rottweilern och reda ut plockepinnet. Men någon kanske kan ge mig en skyddshanske åtminstone?

Helgen har enbart bestått av riktigt seriös verksamhet. Eller kanske inte i fredags. Eller lördags. Men söndag. En stund. Så jävla mycket vuxenpoäng på att vakna klockan nio, städa undan festen från lördagen (i alla fall ställa undan flaskorna?) och hälsa mor och far välkomna på pepparkaksbakning klockan elva. Pappa var inte så duktig på det där med pepparkakor. Han gjorde tre mumintroll. Sen ville han göra någonting "manligt" så han lagade min punktering på cykeln i handfatet. Jag har fortfarande inte städat efter honom. Men det finns en bra anledning till detta och den anledningen heter antingen 1. Lunginflammation. 2. Lungcancer eller 3. KOL. Detta enligt Dr. Lagerkvist? Jag själv med mina eminenta läkarskills tror mer på 1. Lathet. 2. Orkeslöshet. 3. Jag pallar inte. Den nu kanske lite tveksamt seriösa verksamheten fortsatte med inhandling av julgran och en dörrmatta med hjärtan på. Jag tyckte inte jag behövde en med hjärtan på för man känner kärleken när man kommer hem hit i alla fall. Det tyckte inte min mamma. Hon ville köpa två. Sen förflyttades den nu tveklöst oseriösa verksamheten till mormor och morfar på Skälby, jag ville träffa Tomten men han hade blivit kall och gått in och ätit skinkmacka. Jag blev ledsen och gick till mormor och grät lite så då fick jag en julklapp. En leopardmönstrad julklapp, tack tomt... eh mormor.

Går upp alldeles för tidigt, halkar i duschen, slår i min bula i huvudet för tredje gången, bränner mig på pastan, gräver fram en bil under snön utan vantar, tappar kaffekoppen så den går sönder, tappar min ena vante, trillar i knät på en tant på bussen, går hem med en vante och åtta kilo packning, bränner mig på ugnsgallret, går och lägger mig klockan 8.

Sitter hemma själv i en nedsläckt lägenhet och gråter. Vet inte riktigt när jag grät senast, men det känns ganska bra faktiskt. Mitt hjärta sprack nämligen idag. Fick ett mejl från min f.d. chef på Asus och då brast det. Jag saknar henne, jag saknar Asus, jag saknar Stockholm. Varför är jag i Kalmar? Varför? Skulle kanske bara vilja vrida tillbaka klockan lite lite, till för ett år sedan ungefär. Tills samtalet från Liljas kom att de ville ha tillbaka mig. Jag skulle tänkt lite längre, jag skulle kämpat lite mer (my life story?). Fick ett samtal från en av våra största kunder idag och han säger till mig att "Sanna du är lika glad och positiv som vanligt, tänk om fler var som du" och då tänkte jag att varför skulle jag inte vara positiv? Varför skulle jag inte vara glad? Jag har det ganska bra? Men när jag fick mejlet från Sarah idag så blev "tänk om" det enda som virrade runt bland "de små grå" som de sa på Duck Tales igår. Tänk om jag hade varit kvar på Asus, tänk om jag hade varit kvar i Stockholm, tänk om... Jag tror jag behöver semester, tror jag behöver låsa in mig på ett hotellrum i en vecka och få andas lite. Tror jag behöver sakna Sarah lite, tror jag behöver sakna Stockholm, tror jag måste sakna överhuvudtaget för jag har inte haft tid till det. Allt har gått i 110 sedan Juni och jag tror jag måste få stanna upp, bara för ett litet tag och sakna. Sakna på riktigt, då kanske jag kan lämna det bakom mig och gå in till 100% med det jag faktiskt har nu. För egentligen är väl det jag har nu ganska bra också?

"Nej vi ska inte till Sandra", jag var ganska bestämd i början av veckan i alla fall? Men antingen blev kärleken till Björn alldeles för stor för en del av oss, eller så var det helt enkelt grupptrycket som visade sitt fula tryne? I vilket fall så krånglade vi oss ner till Södra vägen efter en tillställning hos Stina, tackar för det förresten, mycket trevligt! Resten av kvällen råder väl delade uppfattningar om kanske men jag hade i alla fall en blandning av dans, deeptalk, omplåstring och en borttappad halsduk (tredje i ordningen, dom försvinner fan som big macs på en bantarfest) att se tillbaka på. Nöjd med andra ord? Det bästa av allt dock, ingen vidare söndagsångest. Tackar tackar säger jag, det var längesedan man var såhär pigg i själen efter en lördag. Det nya livet kanske börjar ge utdelning?

Varför finns det en viss tillfredsställelse när saker tar slut? Om man öppnar en förpackning av någonting så är man aldrig riktigt avslappnad innan den är slut. Eller om man börjar arbeta med någonting så känns det som om hela världen lyfts från ens axlar när man är klar. Varför är det så?

Har spenderat större delen av söndagen med att försöka pussla ihop kvällen/natten från igår. Någonting Linn HM Adrian inte var sen på att hjälpa till med. Tack. Nu mår jag om möjligt ännu sämre. Känns som om jag borde be Kalmar om ursäkt på något vis? Kom i alla fall på vart blåmärkena kom från, råkade trilla ner från Herr Lagerkvist trapp runt halv fem någon gång... Fan. Det var bara för att ni andra somnade så jag fick tråkigt och ville åka hem, jag skyller detta på er. Känns lite bättre nu. Eller nä det gör det fan inte...

Ja igår var det perukfest hos min kära Teza. Det var det roligaste jag har varit med om på länge! Först blev jag lite utskälld för att min peruk var för fin, såg visst ut som någonting ur Pulp Fiction? Men sen såg de förbi det och insåg att jag var precis lika ful som alla andra? Hmm... Teza blev superlycklig över sin blåa ko, frågan är om Mikael kommer bli lika lycklig? Men joooo det är klart han kommer bli, presenten är ju från mig! Varsågod, det var så lite så. Skall bara skrubba bort den blå färgen från diskbänken... Jag får tacka alla mina gamla och nyfunna vänner för en helt otrolig kväll, jag har inte skrattat så mycket på väldigt, väldigt länge. Bäst måste ändå ha varit Saras version av Take a Chance på singstar. Sen när består den låten av ENBART "Take a chance, take a chance, take a chance chance"

Jag är snooooorig! Varför sa ingen till mig att man inte ska vara ute utan jacka när det är kallt?!

Jag vet inte varför, men någon vill tydligen inte att jag skulle må bra i morse. Vaknar och tycker jag mår helt ok Efter en fest i Nybro kan man inte förvänta sig för mycket tänkte jag. Börjar plocka ner ett partytält och på något vis lyckas jag få några stänger på mina handleder när det kraschar ihop så jag får två blåmärken. Det är nu huvudvärken börjar. Tänker lite att jo, visst det kanske var lite för bra för att vara sant ändå, jag hade ju till och med fixat skjuts hem med kusin. Men ok, fortsätter packa ihop till det ringer i min telefon. Kusinen är i andra änden, hans SAAB (numera kallad SAAB satan) har stannat i rondellen i Nybro. Efter att vääääääldigt vänligt bett Johan att följa med och bogsera (en Johan som kvällen innan tydligen varit så as kalas så han till frukost satte i sig en påse ostbågar medan sambon menat på att han borde äta något "riktigt"). Kommer fram till bilen som mår precis as dåligt och sen börjar det roliga. Med huvudvärk och högklackat skall då Sanna bogsera SAAB satan. Det går inte så bra. Efter att Johan varit väldigt duktig och skruvat dit och hit och loss och fast allt som det skall vara så sätter sig en annan bakom ratten till bilen som skall bogsera och SMACK så går lin-helvetet av. Börja om från början, börja om på nytt finns det en låt som går, och det var precis vad vi fick göra. Packa om och sedan knyta två kärringknutar och, behöver jag säga det, byta chaufför, och sedan åka i tio km/h bort till Liljas. Morgonen var ju precis helt fantastisk. Tack!

Sitter och tänker på alla klädesplagg som försvunnit under åren och som man faktiskt saknar lite... Jag vet att det är en psykisk störning att sakna klädesplagg men det borras ett litet litet litet, typ megalitet, hål i mitt hjärta när jag slänger, tappar bort eller växer ur ett plagg i min garderob. Eller ännu värre, när skor går ur tiden. Då borras det plötsligt ett hål the size of the sun i mitt lilla flickhjärta. Jag gav faktiskt bort ett par skor för inte så länge sedan, och även fast jag vet att det var ett mycket bra beslut så gör det fortfarande lite ont. Men å andra sidan blev det inte direkt plats över för jag köpte ganska så omgående ett nytt par, det får ju inte se tomt ut på de fina hyllorna som pappa satt upp i hallen?! Anyway så sitter jag alltså här och saknar vissa materiella saker. Som mina röd/grön rutiga byxor jag hade i femman. Mamma köpte dem på JC tillsammans med en kofta i samma röda färg. Dessa byxor är de bästa byxor jag någonsin haft. Hands down. Och ja jag vet att det också är tragiskt att ett par rutiga byxor i storlek 152 är någon slags kärlekshistoria i mitt liv, men det står jag fan för. Best damn jeans I ever wore! Saker jag saknar, fast kanske inte lika mycket är min svarta klänning med knappar, och alldeles nyligen, mina svarta jeans. Slängde jag verkligen dem? Jag hade ju tre par, men nu hittar jag bara ett par, och ett par vet jag att jag slängde, eller? Mysteriet tätnar...

Ja det är ju som vanligt när vi i vår familj ska göra någonting, det blir liksom aldrig riktigt som man har tänkt sig som man brukar säga. Efter den, enligt mig, briljanta iden att vi på söndagsförmiddagen skulle ut och plocka svamp i de smålandska skogarna så drog jag, mamma och mormor på oss gummistövlar och långbyxor och satte oss i bilen. Efter två minuter bestämmer sig mormor att vi har åkt tillräckligt långt. Vi är nu i Applerums By. Mormor bor i Applerum. Efter att en annan supersvampsniffare (nytt ord, måste nog ringa Horrace Engdahl) hittat både flugsvamp och nån apelsinsopp så började de andra två tröttna på mitt supersinne (eller rättare sagt så blev mamma fikasugen och mormor var två sekunder från att gå vilse) så vi gav upp den skogen. När vi då är på våg tillbaka till bilen så får mitt nya supersinne sig en ordentlig törn. Där stöter vi på en kvinna med en häst som tror vi är helt knäppa när vi säger att vi inte hittat svamp av den ätbara sorten i den stora skogen. Kvinnan böjer sig sedan lätt ner och hittar en liten kantarellfamilj. Precis där vi står och har gått förbi två gånger. Pinsamt. Smått nedslagna åker vi vidare till en annan skog i en annan postkod faktiskt och efter att mamma tappat bort mormor en sisådär tre gånger efter att ha sagt "Vägen är nog hitåt" och gått åt fel håll så hittar jag dagens största och egentligen enda riktiga "fångst" som här skall demonstreras på bild. Lite big ass motherfucker varning på den ändå?

Igår var jag och Teza på Ullared. Vissa blev väl lite besvikna på att vi som skall vara framstående exempel på den ultimata människan skulle förnedra oss på detta vis. Det sket vi fullständigt i och klockan 06.00 rullade den svarta Volvon in vid Jet-macken på Tyska vägen och där började vad som endast kan beskrivas som ett äventyr. Efter att ha kört helt solo vägen mellan Nybro och Växjö så låg vi ganska mycket före i vår tidsplanering.Men även fast vi hade haft tid att stanna och käka lite frukost så bestämde vi oss för att äta i bilen för att spilla så lite värdefull shopping-tid som möjligt. Efter att jag lite fint inflikat att jag nog var lite hungrig och Teza skrikit att man måste äta direkt när man är hungrig så åkte de hembakta frallorna fram tillsammans med en tetrajuice och några mosade muffins som smakade precis as äckligt. Mycket bra on the road frukost om jag får säga det själv. Efter att ha kört i tre timmar och inte ens ha kört vilse en enda gång (var nära där när Teza blir överlycklig över en bil som skall svänga och säger "Haha nu skulle han svänga", sedan kollar hon på GPS:en och SKRIKER "OCH DET SKA JAG MEEEEEEED" och gör en liten paniksväng med mig sittandes bredvid som ett litet kolli) Efter tre timmar inne i varuhuset och inte ens en liten skymt av Morgan så bestämmer vi oss för att vi är klara. Efter en sväng på Skoretts Outlet och 500 spänn mindre i plånboken sätter vi oss för att sedan åka hemåt igen. Allsång i bilen till både Shania Twain, Eminem och Rasmus Seebach med min kråksång och Tezas skjönsång så rutorna gungade var nästan det bästa på hela resan (och ja det förekom en del "plågohänder" "Jazz hands" och tuttskakning). Och på tal om att gunga så var det en biltransport före oss som började vobbla något så hemskt när vi låg bakom så jag fick tvinga Teza att köra om medan jag satt och höll händerna för ögonen och skrek iiiiiiiiiiiiihhhhhhh. Men det gick bra. Vi överlevde det cokså och efter en tidig uppgång blev det också en tidig kväll, ingen utgång denna veckan inte! Vit helg tror jag det kallas? Nu ska jag till Patrik och dricka vin. Vitt vin för det var en vit helg va?

Varför känns det som om sommaren sjunger på sista versen? Cyklade som vanligt till jobbet för ett par mornar sedan och FRÖS! Det har inte hänt tidigare... Plus att jag råkade vara utomhus idag när skyfallet kom. Sådana skyfall kommer inte på sommaren, det är höstregn! Lite besviken på att man inte hunnit göra mer under sommaren, som vanligt i och för sig, men denna sommaren känns extremt meningslös? Tror inte heller att jag fått en enda soltimme under hela sommaren, vilket resulterat i att folk typ går in i mig för jag är så vit så jag nästan blir genomskinlig? Inte helt ok...

Ja det sitter nu en olycklig liten jävla tomte i USA som inte fick ut sin folköl på Wall Mart. Sanna har fått sitt kort skimmat och är ganska sur för det ska erkännas. Får ett samtal vid lunchtid av en Gunilla på Nordeas Spärrtjänst.

Har idag varit på den årliga utflykten med familjen Andersson/Eriksson/Johansson. Efter att ha fått något som skulle kunna liknad vid en chokladkalender (minus chokladen) av morfar så träffades Johanssons och Erikssons klockan 09.47 utanför det tredjedelsfärdiga huset på Långgatan 8. Första luckan öppnades och utan spänning fick vi veta att vi skulle till Öland. Anledningen till att första lucköppningen var totalt ointressant var att mormor ett par dagar tidigare redan avslöjat att The Island-Land skulle vara målet. Hemligheter funkar inte riktigt i vår familj? Efter några lucköppningar till och otaliga mer eller mindre kryptiska meddelanden från både morfar och Jonas (konvoj=cowboy?????) så var vi fram.. eller nej vi körde fel egentligen så vi var NÄSTAN framme vid vårt slutmål. Efter en mycket bra hawk eye (Svenne) så hittade vi tillslut till platsen i solen. Och vilket smultronställe det var. Mitt ute i ingenstans ligger det ett litet paradis på jorden. Två bröder som i sin stillhet har arbetat med en trädgård full av pumpor, blommor, gurkor and you name it har skapat en idyll likt inget man sett förut. Här stannar hela familjen och fikar och insuper atmosfären tills man inte orkar se det vackra mer. Efter en mycket trivsam fikastund beger vi oss av mot nästa mål på resan. Efter pappa gått in i brödernas bil och förstört en backspegel backar morfar in i ett träd och sedan är vi på g! Vid en atejlé och en kvinna som kallas Sonia stannar konvojen och alla kliver ut, Jonas och Anton är bakfulla och detta märks tydligt på deras humor. Sonia däremot lägger inte märke till mycket i världen skulle jag vilja påstå och efter en mycket speciell rundtur i hennes atelje/svinstia har vi nog hört ordet "möte" 7834753208472308743651 gånger. Men inte hänger vi läpp för det, medan killarna sätter sig i hennes trädgård och börjar skråla på någon usel allsångslåt så letar vi kvinnor keramikgubbar i den enorma grönskan. Över 35 små och stora (mer eller mindre läskiga) hittade vi gömda i bäckar och buskar. Sen var vi hungriga. Vidare mot Eksgården där mormor dukade upp världens största picknick. Vi åt så det stod härliga till där i solen. Det gjorde också en stor spindel som medan vi iakttog den noga gjorde en kokong runt en geting och käkade lunch på någon minut. Kan vara något av det mest faschinerande jag någonsin har sett? I alla fall så kollar vi lite inne i Eksgården och när alla är klara så träffas vi runt bilarna för att åka hem. Men var är mormor frågar Mia? Jo hon är nog kvar där inne själv svarar jag. UTAN VÅRDARE?! Skriker Mia och rusar in efter mormor. Så mycket tilltro hade vi till henne. Efter en mycket lyckad utflykt är man ganska sliten. I öronen. Jag fattar inte hur 10 personer kan snacka så jävla mycket hela tiden. Men det är väl som de säger "Ni hörs innan ni syns"

För en vecka sedan vaknade jag oförskämt pigg, Byttan måste ha serverat alkoholfritt! En fredagskväll då vi trotsade vädrets makter och VANN! Teza är äntligen hemma från storstaden och detta skulle firas med drinkar på Byttans uteservering. Och oj oj oj vad med drinkar det blev! Mojitos blandades friskt med strawberry daiquiris och rosa pantern i alla våra innanmäten. Vilket underbart kalas det blev, tack älskade vän! Teza har av någon underlig anledning inte presenterat mig och Kattis för sina övriga vänner. Kanske för att hon skäms, kanske för att hon vill ha oss för sig själv, kanske för att vår stjärnglans lätt överdådigt överskrider övriga önskningar? Oavsett anledning så var det på tiden att vi sågs i alla fall. Vilka fantastiska människor!!! Älskade varje minut av kvällen med allsång, musikquiz och prat om Damernas Värld och Mama. Kvällens fråga: När ska vi starta studiecirkel?